Det är läggdags för min lilla dotter men hon vill höra en historia, gärna med lite äventyr, innan hon somnar. Därför drar jag till med en berättelse från när jag var en liten pojke i hennes ålder som inget hellre ville än att följa med morbror Fred på hans äventyr ute i stora världen. Berättelsen börjar en dag när jag smög in hemma hos Fred och tittade på hans uppfinningar. Där fanns bland annat en dräkt som gjorde att man kunde tåla höga fall, klara höga hopp och skjuta en slags elektromagnetiska änterhakar ur högernäven. Dessutom fanns det i hans takobservatorium en startplatta som skickade iväg mig till en mystisk plats fylld av märkligheter, och inte minst en massa spår efter Fred. Men vad var det för ställe, och vart hade Fred tagit vägen?
Bakgrundshistorien i A Story About My Uncle är lite intressant, men egentligen inte så engagerande och inte heller särskilt relevant för spelet i sig. Det går ut på att ta sig framåt från plats till plats genom att hoppa och svinga sig genom de olika miljöerna, allt medan godnatt-historien sakta berättas för dottern. Det är just miljöerna som är huvudsaken med det här spelet. De är på samma gång mysiga, spännande och farliga, vilket man ju kan förvänta sig av livet bland svävande öar högt över avgrundens djup.
Spelet är ett första-persons plattformspel vilket jag skulle kunna tycka vara besvärligt med min avsaknad av koordination, men större delen av spelet låg på en lagom nivå för mig så det kändes mera mysigt än trixigt. Mot slutet försvann dock mysigheten i omgivningen samtidigt som spelet svårighetsgrad gjorde ett plötsligt ryck, och jag fastnade länge i ett rum med fallande lådor. Det irriterande med just det rummet var att det förutom koordination även krävdes en hel del tur för att betvinga de fallande lådorna, så när jag till slut kom förbi det så kände jag mig ändå inte riktigt glad. Jag kände bara att jag hade haft tur med lådorna just den gången.
Situationen med lådrummet är egentligen bara att exempel på att A Story About My Uncle ger ett rätt oslipat intryck. Det finns en del andra exempel, såsom delar av grundhistorien där personer i handlingen och funktioner i dräkten man bär dyker upp och försvinner lite godtyckligt. Men hur som helst är miljön i spelet så inbjudande att man gärna spelar vidare ändå. Det är ju en hisnande känsla att svinga sig runt bland svävande öar och luftfarkoster, och då tänker man inte på att historien, med en pojkes fantasier om en saknad morbror, egentligen är riktigt sorglig