I Kengis i mitten av 1800-talet lever Jussi, en samepojke som mycket ung flytt från sin gravt försupne mor och senare fått skydd hos pastorn, där han också växt upp. Pastorn är ingen annan än Lars Levi Laestadius som är mitt uppe i sin stora väckelserörelse där han predikar mot synder och sprit. En vallpiga i trakten försvinner och hittas senare död och det antas att en slagbjörn tagit henne, men Laestadius hittar tecken på att det måste vara en dråpare det rör sig om och inleder brottsplatsundersökningar tillsammans med Jussi. Och det dyker upp fler offer.
Mikael Niemi är skicklig berättare, som framför allt kan det där med att fabulera skrönor som egentligen inte är sanna, men skulle vara trevliga om de ändå var det. I Koka björn har han förvandlat Laestadius till en skarpsinnig detektiv närmast i Sherlock Holmes-klass, och man vill tro på det när man läser det. Tyvärr är personbeskrivningarna av alla, förutom Jussi och Laestadius, som dyker upp i boken, ganska knappa. De får liksom inte något utrymme att visa upp sig och känns därmed inte riktigt som levande människor utan mera som de funktioner de ska uppfylla. En liten märklighet i boken är att berättarjaget ändras så man får lov att ställa om i bokläsarhuvudet när det sker.
Jag tror att boken hade fungerat lika bra utan att knyta an med någon historisk person. Till viss del tynger det ner berättelsen med utblickar till historiska händelser i norska Finnmarken. Å andra sidan skulle den förmodligen inte heller vara lika inspirerad i så fall. Boken är fängslande och rätt spännande, och den innehåller mycket av allt.