Boken Liv efter liv av Kate Atkinson inleds i full fräs. På de två första första sidorna hinner nämligen bokens huvudperson Ursula Todd skjuta Hitler på ett kafé i München hösten 1930, för att sedan omedelbart dö när hon själv skjuts. De påföljande två sidorna skildrar hur Ursula föds lite utanför London en februarinatt 1910, för att sedan omedelbart dö på grund av att navelsträngen lindats runt hennes hals. Genom hela boken dör Ursula om och om igen, men trots det handlar den om hennes liv och om de små tillfälligheter i som gör att livet tar helt olika vändningar. I Ursulas liv finns det ett par flaskhalsar som verkar ha varit svåra att passera såsom själva födelseögonblicket, spanska sjukan-pandemin och blitzen, men de kunde också passeras så att i alla fall ett liv räcker långt.
Boken bygger på grundidén att tiden går runt, vilket övertydligt demonstreras då Ursula som en liten flicka ritar en teckning av Ouroboros, ormen som äter sin egen svans. Känslan är ganska lik den som man får när man spelar ett datorspel om och om igen för att se vilka effekter ens olika val har på hur det går. Det är även ett hyfsat vanligt tema i filmer och TV-serier. En vanlig frågeställning som dyker upp då är hur mycket man kan påverka historiens gång, och Ursula ser som sagt till att försöka ordna att Hitler aldrig kommer till makten. Det är i och för sig verkligen en klyscha, men den fungerar bra här.
När man läser Liv efter liv blir det lätt lite rörigt. Det är inte alldeles lätt att hålla isär de olika varianterna av Ursulas liv, så det trasslar ihop sig när man försöker komma ihåg vilka som lever eller är döda eller var Ursula bor någonstans och vilka hon umgås med. Det blir ibland lite tjatigt med de upprepningar som är ofrånkomliga, men det är i alla fall i regel ganska stor variation mellan de olika spåren så det blir inte alltför irriterande. Jag tyckte dock att läsningen blev lite ryckig då jag med jämna mellanrum måste rensa hjärnan. Språket är ledigt, trevligt och effektivt, men irriterande nog översätts, som alltför ofta, bluebells till blåklockor när det borde vara (Engelska) klockhyacinter. Det gör inte så mycket, eftersom beskrivningarna är så levande att det känns som om allt är på riktigt. Och det är alltid uppfriskande att tänka “tänk om…”.