Michelle packar ihop sina grejor och drar iväg med bil från sin pojkvän. Under nattens körning kraschar hon med bilen och tuppar av för att senare vakna upp i ett skyddsrum där en man säger sig ha räddat henne samtidigt som han insisterar att någon slags attack har skett så att luften utanför inte går att andas. Hon känner sig dock som en fånge och gör förstås därför ändå allt i sin makt för att komma därifrån, trots att hon inte har någon aning om vad som hänt.
10 Cloverfield Lane, regisserad av Dan Trachtenberg, är en film som egentligen bygger på en enda idé, men som drar den idén fullt ut. Den är spännande mest hela tiden, på ett kvavt och klaustrofobisk sätt. Det är en förvånansvärt skickligt ihopsatt historia och det mesta i filmen känns välgjort. Inte minst skådespelarinsatserna gör att de få rollpersonerna i filmen känns trovärdiga. Även om den instängda situationen kan kännas lite krystad så känns det som om det är verkliga personer som hamnat i den.
Jag gillade filmen, både idén och utförandet, men jag börjar nu undra om det bara är riktigt obehagliga människor som bygger skyddsrum för att vara beredda på katastrofen. Det känns i varje fall som om det alltid är så i filmens värld.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.