Det är tidigt 1920-tal på ön Inisherin utanför den Irlands västkust. Det irländska inbördeskriget pågår, men det märks inte så mycket av det på ön. Varje dag klockan två sedan tidernas begynnelse har Padraic knallat förbi vännen Colms hus för att plocka upp honom och gå till puben. En dag öppnar inte Colm dörren, trots att Padraic kan se att han sitter där inne. Padraic vet inte riktigt vad han ska göra så han knallar ensam till puben. När Colm omsider själv kommer dit förklarar han att han inte längre vill vara vän med Padraic, utan ska ägna mer tid åt att skapa musik istället för att prata om ingenting.
Grundhandlingen i Martin McDonaghs The Banshees of Inisherin är verkligen minimalistisk. Vad händer med två gamla vänner när en av dem inte längre vill umgås? Dramat utspelar sig långsamt, men det är stora känslor som måste hanteras av människor som inte är vana att göra det. Bilderna är oerhört vackra, likaså musiken, och skådespelarna känns helt rätt i sina roller. Filmen är helt enkelt utmärkt. Om jag ska klaga på något så är det möjligen att befolkningen på ön skildras som om allihop (med ett undantag) är lite småkorkade. Men man har ju blivit van att människor som bor långt från centrum skildras just så.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.