Det finns filmer som har för mycket av allting. Cloud Atlas är en sådan. Till att börja med har den tre regissörer (Tom Tykwer, Lana och Lilly Wachowski) som ansvarat för olika stycken av filmen, som därför har lite ojämnt anslag. Filmen i sig består av sex löst sammanhållna historier som växelvis följs, men skådespelarna i de olika historierna är ofta desamma med olika grader av kraftfull maskering. Den är närmare tre timmar lång och verkar ha kostat runt hundra miljoner dollar att göra. Dessutom är den överdrivet ambitiös i helas anslaget.
Kort om historierna: År 1849 skriver en amerikansk advokat dagbok om sin resa över Stilla Havet under vilken han blir svårt sjuk. År 1936 skriver en ung engelsk musiker brev till sin älskare om hur han sökt tjänst hos en etablerad kompositör för att inspireras till att skriva ett eget mästerverk. År 1973 skriver en amerikansk journalist en artikel om ett stort mörkläggande kring ett kärnkraftverk. År 2012 skriver en förläggare ett filmmanus som handlar om hans upplevelser när han försöker gömma sig från gangstrar. År 2144 nedtecknas förhöret av en klon i Neo-Söul om hur hon slagit sig fri från livegenskap. År 2321 berättar en ålderman för stammens barn om hur det gick till när han lämnade sin hemplanet. Det som håller berättelserna samman är att de alla innehåller något slags nedtecknande av en berättelse, och att de kronologiskt tidigare historierna på olika sätt påverkar de senare berättelserna.
Filmen ser ofta bra ut, bortsett från att de i mitt tycke rätt påklistrade action-sekvenserna inte riktigt passar in i det övriga berättandet. Den har däremot lite för många trådar igång samtidigt, vilket gör att man måste hålla koncentrationen uppe hela filmens längd för att inte tappa bort något sammanhang. Fram emot slutet av filmen började jag också alltmer fundera över vad poängen med filmen egentligen var, och kom inte riktigt fram till något svar på det. Det är en rent tekniskt lysande film, men alldeles för spretig i allt det andra.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.