Month: February 2024

Vissa filmer har fått stor filmhistorisk betydelse av något oväntade anledningar. Ingmar Bergmans Sommarnattens leende är exempelvis en ganska enkel och rättfram komedi som man inte kan säga är särskilt anmärkningsvärd, men som ändå blivit viktig eftersom den blev en sådan succé att Bergman efter den fick i stort sett fria händer att göra de filmer han önskade. Utan Sommarnattens leende skulle alltså inga av Bergmans stora filmer ha gjorts.

Filmen utspelar sig någonstans i en mindre stad vid förra seklets början. Advokat Fredrik Egerman har införskaffat teaterbiljetter och planerar att besöka kvällens föreställning med sin mycket unga, och orörda, hustru Anne. Hans notarie och biträde skvallrar om att Fredrik tidigare haft teateraktrisen Desirée Armfeldt som långvarig älskarinna. Efter att Fredrik råkat nämna Desirées namn under sin eftermiddagslur blir Anne något vresig under kvällens gång och vill lämna föreställningen. Fredrik söker sig tillbaka till teatern senare under kvällen, träffar Desirée och senare även hennes nuvarande älskare, greve Carl Magnus Malcolm, med väntat resultat. Det hela leder till att Desirée bjuder hem alla inblandade, med familjer och tjänstehjon, till sin mors fina slott för att bjuda på middag och sätta igång sinnrika planer att åter fånga Fredrik.

Personerna som befolkar Sommarnattens leende är cyniska romantiker, romantiska cyniker eller någonting däremellan. Det är ingen direkt moralisk samling människor, men de kan ändå se fram emot ett ganska lyckligt slut på filmen vilket faktiskt känns ganska fräscht till skillnad från många mycket nyare filmer med samma typ av rolluppsättning. Filmen är ganska teateraktig i sin ton, med tydliga talade repliker och en hel del överspel, och den har ingen egentlig slutknorr. Den är helt enkelt ute efter att underhålla, och det gör den riktigt bra. Den har dock inte lämnat några särskilt djupa spår hos mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det hemska har redan hänt. Nu handlar det om hur man går vidare, och det leder till diskussioner. Sarah Polleys film Women Talking handlar just om kvinnor som pratar.

En avlägset belägen by som bebos av synnerligen konservativa strikt kristna (typ amish) har under en tid hemsökts av otäckheter. Kvinnorna i församlingen har vaknat våldtagna med blod mellan benen, men har blivit tillsagda att det är djävulen som besökt dem och det är deras eget fel. Vid ett tillfälle tas dock en man på bar gärning. Det visade sig att det var satt i system bland männen att droga kvinnor med djurmedicin för att sedan våldta dem. Männen som erkänt dåden fängslades då av det vanliga rättssamhället. Nu har byns män tagit sig till domstolen för att betala borgen; de skyldiga männen har ju bett gud om förlåtelse. Därför samlas kvinnorna i byn för att diskutera vad de kollektivt ska göra: Förlåta männen, stanna kvar och slåss, eller lämna byn för alltid. Ett beslut måste tas innan männen kommer tillbaka. Det är dessa diskussioner fram och tillbaka som filmen handlar om.

Tyvärr har filmen verklighetsbakgrund – en obehaglig historia från 2010 i en mennonitsekt i Bolivia – och vetskapen om det gör att hela historien känns ännu tyngre. Det är välskrivet och välspelat, och fotot är riktigt snyggt. Färgerna är så urlakade att filmen nästan upplevs som svartvit (eller snarare brun). En del saker som kommer fram i samtalen är lite väl övertydliga, och det är ganska mycket mer av filmad teater än egentlig filmupplevelse. Film verkar helt enkelt inte vara riktigt rätt format för det här manuset. Women Talking har i alla fall mycket att säga, och det behövs inte mycket fantasier att dra vidare paralleller till aktuella teman som toxisk manlighet och systembrister. Och även om det här hade kunnat varit en riktigt bra teaterpjäs istället, så är det en fullgod film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.