Dune

Dune by Frank Herbert

There are some novels that are considered extremely important and influential, but mainly within a certain genre. Dune is one of them (in the case of the epic science fiction genre), and now that I have read it I can understand why.

At some point in the very distant future, a substance called melange (or just “spice”) is utterly important not only beacuse it extends life of humans but also because it is required for safe interstellar navigation. The only source of this substance is a planet called Arrakis (or “Dune”), an extremely dry desert planet. The story begins when duke Leto Atreides by the emperor has been assigned to take over the rulership of Arrakis after the House of Harkonnen, who are not willing to lose control of the melange trade. Leto moves to the planet with his official concubine Lady Jessica and their son Paul. Soon thereafter the Harkonnens attack and Paul and Jessica have to flee into the desert, and they have to face the forgotten factor in all this: the locals.

There are many reasons that I should would not like to read Dune. For instance, I have already seen two filmed versions of the story removing a lot of the tension in the story, every chapter begins with some excerpts from chronicles consistently indicating how the story will conclude and thus further remove tension, and the story leans extremely strong on the concept of a “chosen one”. However, the book works for me anyway because it is written in a clever way. As a reader, I am not familiar in how the book universe works in political, scientific, and cultural ways, but it doesn’t matter much, because the people in the book are themselves entering a whole planet they don’t know how it works. There is a lot of scheming in the book, often on the highest political levels, but also descriptions of how the schemers perceive the scheming and their analysis of the reactions of their counterparts. The book is thus rather instructional in how to navigate through the upper echelons of the far future society. That may be a convenient skill to honour for later.

There are also, of course, many names and concepts present in the book that is hard for an unexperienced reader in the genre to keep track of. And I am such a reader. It didn’t stop me from enjoying the book, but I feel hesitant to ready any of the numerous sequels or prequels that also exist.

Min vackra stjärna

När tekniska problem gjorde att den planerade filmen (Women Talking) inte kunde visas av Kiruna Filmstudio, så fick en reservfilm visas den här veckan. Det blev Min vackra stjärna, som visades förra gången så nyligen som i april i fjol. I kort handlar filmen om att lämna bort oönskade spädbarn, kidnappa bortlämnade oönskade spädbarn, adoptera bort kidnappade bortlämnade oönskade spädbarn mot pengar, och om ångerkänslor.

Filmen är bra, men den tjänade inte riktigt på att ses om i och med att jag ju redan visste hur den slutar. Å andra sidan fick jag tillfälle att fundera mera på de svåra moraliska fallgroparna som filmen balanserar mellan. Är det så självklart vad som är det moraliskt riktiga i alla situationer?

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Fallet Collini

Italienaren Fabrizio Collini mördar en äldre tysk storföretagsägare i hans rum i ett lyxhotell i Berlin. Men varför gör han det? Det verkar inte finnas någon som helst anledning till det. Han tilldelas en ung försvarsadvokat, Caspar Leinen, för vilken det blir hans första större rättegång. Leinen tackade dock ja innan han förstod att den mördade mannen var hans mentor eller i alla fall något av en fadersfigur. Det gör det hela förstås besvärligt. Dessutom håller Collini håller tyst om allting, så advokaten måste då nysta upp allt på egen hand. Det måste ju ändå finnas någon rimlig orsak till att begå ett mord.

Fallet Collini är en film av Marco Kreuzpaintner som lider av att filmaffischens formgivning på nästan alla filmmarknader i stort sett avslöjar filmens stora poäng. För att klara mig ifrån det problemet var jag tvungen att speciellt leta upp den tyska affischen här ovanför. Bortsett från den lilla detaljen är filmen ett ganska spännande rättegångsdrama som visserligen tar rätt god tid på sig att komma igång, men som efter hand bygger upp spänningen. Filmen ska vara inspirerad av ett verkligt fall, vilket känns rimligt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Close

Två pojkar, Rémi och Léo, har alltid varit bästa vänner och har i stort sett tillbringat all sin vakna tid tillsammans. Deras föräldrar och syskon låter dem helt enkelt bara vara, så nära varandra som man bara kan bli. Två pojkar som delar en själ. När de börjar högstadiet i en ny skola börjar det gnissla lite mellan dem. En flicka frågar om de är tillsammans, eftersom de alltid är så nära varandra, men Léo är helt oförstående till frågan. Deras vänskap blir därmed hela tiden ifrågasatt, och Léo börjar dra sig ifrån Rémi och börjar odla egna intressen (ishockey). Avståndet mellan de tidigare så nära vännerna växer och växer, och leder till hjärtskärande situationer allt eftersom.

När man är en så känslig filmtittare som jag är, så kan filmer som Lukas Dhonts Close vara svåra att se. Tårarna kommer i vägen. Filmen utspelar sig i en vacker del av den belgiska landsbygden där blommor odlas för försäljning, och skildrar en hyfsat ofta skildrad tidpunkt från uppväxten, då den oskyldiga barndomen slutar och man måste möta omvärldens blickar. Med vackra bilder, starkt skådespeleri och en historia som kryper under skinnet utan att så blir filmen mycket sevärd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.