November 2023 – The Rite of the Christmas Dance

Stöld

Nioåriga Elsa, sladdotter i en renägarfamilj, tar sig en januaridag en skidtur på egen hand ut till gärdet där hennes egen älskade renkalv Nástegallu håller till. Hon hittar kalven död, och mannen som dödat den finns kvar på platsen. Han hotar att döda henne om hon säger något om vem som gjort det, så hon håller tyst om det under polisens utredning som, förstås, inte leder någon vart och snabbt läggs ner. Det är upptakten till Ann-Helén Laestadius roman Stöld, och som utspelar sig i någon av byarna i Kiruna kommun under 2009 och 2018.

Namnet på boken kommer från den laddade situationen att tjuvjakt på ren i lagens namn klassas som stöld, vilket rimmar illa med den samiska renskötarkulturens syn på renen som basen för dess existens. Bokens Elsa är fast besluten att ta plats i den mansdominerade renskötarvärlden, och bibehålla och utveckla traditionerna. Boken behandlar situationen för många renägande samer, men också för samerna utan renar, den övriga lokalbefolkningen och motsättningarna som finns mellan grupperna. Psykisk ohälsa och alkoholmissbruk, som är ganska vanliga fenomen i den här gruppen av människor, tas även upp.

Stöld är en ganska lättläst bok, som lider lite av att författaren lägger mycket utrymme åt att beskriva och förklara olika problemsituationer som finns i samhället och i samebyarna, och deras bakgrund. Det blir då lätt lite för mycket känsla av pedagogisk uppsats för att kännas rätt i en roman. Laestadius har dock ett fint och målande språk i sina beskrivningar. Bokens yttre handling är ganska kort, men det är den inre handlingen och utvecklingen som den bygger på. Med 86 kapitel och 440 sidor känns den lite ordrik i alla motsättningar och varianter av utanförskap som beskrivs. Boken är bra, och ämnet är viktigt, men den skulle kunna vara lite mer koncentrerad för att passa min smak bättre.

Wannsee 1942

Om man vill känna sig illa till mods kan jag rekommendera den utmärkta filmen Matti Geschonnecks film Wannsee 1942. Den skildrar den ökända konferensen tyska Wannsee den 20 januari 1942, där metoden för att genomföra “den slutliga lösningen i judefrågan” presenterades för de ledande militärerna och byråkraterna i nazi-Tyskland. Hela mötet ägnades åt detaljerna kring transporterna av judar och krigsfångar och hur gaskamrarna skulle förmodligen vara den effektivaste metoden, där alla planer redan arbetats fram av SS-chefen Heydrich och hans hypereffektiva byråkratassistent Eichmann. Tack vare att det fördes ett noggrant mötesprotokoll, som dessutom sparats till eftervärlden, kan man få en tydlig bild av diskussionerna som fördes. Tydlig nog för att kunna återskapa mötet i sin helhet, med pauser för kaffe och andra förfriskningar.

I filmen Wannsee 1942 har man dessutom sett till att spela in den i den faktiska möteslokalen där den verkliga konferensen ägde rum. Det ger en extra känsla av autenticitet, och filmen innehåller förutom själva mötet även lite småprat mellan mötesdeltagarna före och efter. Det blir så skrämmande att blanda det hyfsat vardagliga småpratet i en ledningsgrupp, inklusive de små doserna av rivalitet och revirpinkande man kan vänta sig så nära den absoluta toppen, med själva ämnets fullständiga barbari.

Det är en bra film, även om den känns rätt mycket som en teaterföreställning i och med att den ju utspelar sig i ett mycket begränsat utrymme. Skådespelarna lyckas fånga stämningen väl, så det känns liksom verkligt. Det har även tidigare gjorts filmer och pjäser på det här grundmaterialet, men jag har inte sett någon av dessa så jag kan inte bedöma hur den här filmen står sig i den jämförelsen. Den är dock, som sagt, en väl ihopsatt film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Passagerare i natten

Passagerare i natten av Mikhaël Hers är en märklig film, på ett ovanligt sätt: Den är ovanligt odramatisk trots att den borde innehålla en hel del dramatiska element. Istället puttrar handlingen mest bara på.

Handlingen utspelar sig under 1980-talet i Paris. Hemmafrun Elisabeth blir efter en skilsmässa ensam med sina två tonårsbarn och en stor lägenhet. Hon får för sig att börja jobba som telefonsvarare på en nattradiostation som folk får ringa till för att prata av sig. I samband med detta ramlar tonårstjejen Talulah in i familjens liv. Hon är hemlös, så Elisabeth låter henne bo i familjens lilla gästlägenhet. Det är i stort sett hela den yttre handlingen, som utspelar sig i olika steg med ett par års mellanrum. Filmen blir därför lite mer av en nostalgitripp en någon cineastisk upplevelse. Det är nästan så att man undrar varför filmen ens är gjord, men samtidigt är den varm och snäll, trots relations- och drogproblemen som belyses. Utan det starka skådespeleriet hade inte filmen fungerat, men nu gör den det i alla fall. Det är bara lite svårt för mig att känna nostalgi till en miljö som jag inte har någon relation till.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Nattens lekar

Nattens lekar är en novellsamling av Stig Dagerman som först kom ut 1947, och där han själv valt ut och organiserat 17 noveller. I utgåvan som jag just har läst har det dessutom lagts till de 18 andra noveller av Dagerman som funnits i tryck i olika sammanhang, samt ett antal andra litterära brottstycken. Den samlingen av novellsamlingar går då under det fullständiga namnet Nattens lekar – Samlade noveller och prosafragment.

Det är en stor dos Dagerman man får i sig om man läser hela novellsamlingen. Novellerna är förhållandevis varierade, både till tema och innehåll liksom lite oväntat även i kvalitet. En del av novellerna sticker ut lite extra.

I samlingens titelgivande Nattens lekar får man följe en liten pojke som fantiserar om att leva i en lycklig familj för att stå ut med att ha en alkoholiserad pappa, och i Snöblandat regn följer vi en annan liten pojke som bor med sin mor och morfar på landet under förberedelserna till att morfaderns amerikasyster ska komma förbi under sin Sverigevisit. Det är två historier där man verkligen känner ångesten som novellernas jag upplever, och då i synnerhet i förhållandet till den stora världen som de inte riktigt vet hur den fungerar. Bland de mera symboliska historierna finns Den dödsdömde som handlar om en man som blivit oskyldigt dömd till döden för hustrumord men som sent benådas, och Vår nattliga badort som beskriver en ruggig, smutsig och svårt segregerad badort liksom en reflektion av den samtida mänskliga tillvaron. I samlingen finns också, förstås, en av de mest kända av Dagermans noveller, Att döda ett barn, som väldigt skarpt beskriver hur livet ändras för två familjer i samband med en trafikolycka. Där är det svårt att hålla tårarna borta. En helt annan stämning finns i En hund begraven, där Östergötland har lagt hela östra Svealand under sig, förutom diktaturstaten Sundbyberg som gör motstånd och stenhårt håller koll på gränsen mitt i Bällstaån, som östgötarna förstås döpt om till Motalaån. Den är skriven i en stil som är lik den stil som jag försökt komma till när jag skrivit texter.

Överlag är texterna i Nattens lekar välskrivna, det är i själva historierna som variationerna i min läsupplevelse finns. En del av de mest symbolbetyngda berättelserna är riktigt tungrodd läsning som liksom ändå rinner ut i sanden, om jag får lov att blanda bildliga uttryck. Ett annat problem för mig är att samlingen försetts med vad jag tycker är ett löjligt pretentiöst förord skrivet av den irländske författaren Colm Tóibín. Den texten hade jag hellre varit utan. Det Dagerman är bäst på är att förmedla ångest, och det gör han i många olika smaker i den här samlingen. Jag antar att det borde finnas något för alla här.

Slalom

Lyz är 15 år och kommer från en lite halvtrasig familj. Hennes stora drivkraft i livet är att bli bäst i utförsåkning. Hon kommer med i en liten elitsatsande grupp där hård träning väntar. Tränaren Fred använder den klassiskt militära metoden att först bryta ner för att sedan bygga upp, så en hård tid väntar Lyz fram till vårens höjdpunkt: deltagande i en Europacuptävling. Hon litar helt på sin tränare, och det leder till framgångar, men det lockar fram en obehaglig sida hos Fred som utnyttjar henne till att uppnå sexuell tillfredsställelse. Men målet är trots allt för Lyz att uppnå sportsliga framgångar.

Charlène Favier tar med filmen Slalom upp ett synnerligen viktigt ämne. Det handlar om samtycke och övergrepp av personer i beroendeställning. Det är därför synd att filmen inte känns riktigt bra. Berättelsen är ganska otydlig, och inte särskilt mycket utvecklas över tiden, och ingenting överraskar särskilt mycket heller. En del scener är dessutom riktigt obehagliga att se. Detta, kombinerat med att filmen känns väldigt fransk i den mest negativa bemärkelsen (exploaterande och misogynt) gör att det är en film jag inte tycker om alls. Trots det upprörande ämnet blir jag arg på filmen, och inte på vad den vill peka på.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.