Month: September 2023

År 2095 har det gått illa med världen, och inte minst Danmark. Havsvattennivån har stigit mycket och det råder extrem brist på färskvatten. Det gör att de flesta ekosystem har kollapsat. Man har dock också kommit på hur man kan genomföra resor tillbaka i tiden, men i och med att det är extremt farligt att mixtra med kausalitet, man vill ju undvika alla former av paradoxer, så är tidsresandet helt enkelt strikt förbjudet. Forskaren Mona Lindkvist var dock redan 2017 mycket nära en lösning på problemen, men hon omkom i en flygolycka innan hennes resultat hade skrivits ner någonstans. Den danske underrättelsechefen Fang Rung får uppgiften att i allra största hemlighet resa tillbaka i tiden för att snoka reda på vad det var för lösning hon var på väg att visa upp, men utan att påverka historiens gång. Nu fungerar tidsresor så att resenären delas upp i två halvor, varav den ena (QEDA – Quantum Entangled Quantum Agent) åker iväg medan den andra stannar kvar som ett slags ankare, och de bibehåller en slags mental kontakt med varandra. När kontakten med den tillbakaresande halvan försvinner måste Rung på egen hand, utan ankare, resa tillbaka och lista ut vad som hänt.

Max Kestners film QEDA har kanske en komplicerad intrig, men bygger egentligen på en enda idé: Är det inte rimligt att någon som reser tillbaka i tiden från en jobbig framtid inte vill resa tillbaka till framtiden igen? Filmen är ganska monotont mörk, både till handling och färgval, vilket gör att den liksom inte lockar till tittande. Den är också emellanåt lite småtråkig, och har en stor blandning av underspelande och överspelande skådisar. Filmens starka sida ligger i själva grundfrågan den ställer, och den i sig gör filmen sevärd för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En del filmskapare vill verkligen göra det svårt för tittarna. Todd Field inleder sin film Tár bakvänt, med vad som brukar vara evighetslånga eftertexter med alla tekniska och konstnärliga medarbetare. Sedan introduceras filmens huvudperson, Lydia Tár, av en presentatör inför en imponerad publik och så följer en mycket lång intervju av henne där hon levererar intellektuell skarphet och vassa repliker. Hon är ju verkligen på höjden av sin karriär, chefsdirigent för Berlins filharmoniker efter en karriär som gått spikrakt uppåt. Hon är gästföreläsare på hyperprestigefulla Juilliard i New York, hon bor tillsammans med orkesterns förstaviolinist i en tjusig våning i Berlin, och hon är på väg att slutföra inspelningarna av Mahlers samtliga symfonier i och med repetitionerna av den så svåra femte. Men hon är också en manipulativ maktmänniska som styr allt i sin väg efter eget godtycke. Filmen Tár skildrar hennes fall.

Filmens poäng är ordentligt svårtolkad. Lydia Tár själv är synnerligen osympatisk, men också lite av en konstnärlig urkraft, och hon är briljant gestaltad av Cate Blanchett som är närvarande i varenda scen i den drygt två och en halv timme långa filmen. Om man man läser på lite om filmen så inser man också att den är oerhört genomtänkt i de små detaljerna, och är välfylld av referenser åt alla möjliga håll. Trots att Tár tar god tid på sig att komma igång håller den spänningen uppe mest hela tiden. En riktig kvalitetsfilm helt enkelt, även om den är svår att beskriva.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Gareth Jones är en walesisk ung politisk rådgivare och frilansande journalist, verksam i London under tidigt 1930-tal. Hans främsta merit är att ha lyckats göra en intervju med Hitler under en flygresa, men hans varningar till politikerna om utvecklingen i Tyskland faller för döva öron. Därför intresserar han sig för utvecklingen i Sovjetunionen, som börjat göra stora industriella och ekonomiska framsteg. Kanske är det läge att använda Stalin som en bundsförvant mot Hitler, men för mer insikt måste han intervjua just Stalin. Jones reser till Moskva, där han möts av övervakning, hemlighetsmakeri, och västerländska korrespondenter som lever dekadent, men ingen intervju är över huvud taget möjlig. Han följer istället ett spår till Ukraina, som han har en lättare anknytning till, och där möter han den extremt brutala svälten (Holodomor) som uppstått efter att regimen rekvirerat all spannmål för att uppfylla femårsplanerna. Kan någon utanför Ukraina tro på vad han varit med om?

Agnieszka Hollands film Mr. Jones bygger på en sann historia, men har förstås snitsats till lite för att göra historien filmvärdig. Svältscenerna är fruktansvärt brutala, faktiskt bland de hemskaste jag har sett på film, så det normala livet man lever känns närmast underbart. Rent filmmässigt tycker jag dock att, den visserligen tämligen begränsade, parallellhandlingen med George Orwell som sitter och skriver Djurfarmen mest känns påklistrad och rör till berättandet. I övrigt är det en mycket bra och övertygande film som tyvärr verkar ha hamnat i skymundan. Väldigt få tycks känna till den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.