Alldeles för få filmer nuförtiden baseras på dikter. Annat var det 1917 när Viktor Sjöström bland annat regisserade sig själv i filmatiseringen av Henrik Ibsens episka dikt Terje Vigen. Dikten, och filmen förstås, handlar om en sjöman, Terje Vigen, vars familj svälter under Napoleonkrigen då engelska flottan genomförde en blockad av Skagerak. Han ror till Danmark för att skaffa brödsäd, men fångas upp av en engelsk båt och tas till fånga. Först fem år senare, när kriget tagit slut, kan han återvända hem, men då känner ingen i hembyn längre igen honom och familjen har svultit ihjäl. Han börjar arbeta som lots, och en dag hamnar ett engelskt fartyg i nöd varvid Terje Vigen ger sig ut för att rädda de som är ombord. Det visar sig att båtens kapten är samme man som tog honom till fånga, och en möjlighet till vedergällning mot honom och hans familj dyker upp.
En film av så här tidig årgång är förstås en stumfilm. Textskyltarna som används kommer direkt från Ibsens norska originaltext och är tämligen svåra för mig att hinna läsa och tolka, men det mesta av handlingen kommer ända fram genom skådespelandet. Filmen måste rent tekniskt ha varit banbrytande när den gjordes, med stormande hav och piskande vind. Den känns riktigt påkostad och verkar allmänt bland experter anses ha varit inledningen till en guldålder för svensk filmkonst. Det blir inte så mycket handling när filmen bygger på en dikt, men det ger istället utrymme för tydlighet. Det är något tidlöst med starka känslor och stormande hav så Terje Vigen håller bra än.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.