Det ligger en viss symmetri i att en film om någon som har det riktigt jobbigt är riktigt jobbig att se på. Stora delar av Vincent van Gogh – Vid evighetens port är filmad med osedvanligt ryckig handkamera, bilder dubbelexponeras, dialoger upprepar sig, och musiken är kantigt satt och högt mixad. Regissören Julian Schnabel verkar helt enkelt inte vilja låta betraktaren ha det bekvämt, och gör allt för att dölja att filmen har utmärkta skådespelare och utomordentligt genomarbetad scenografi.
Filmens handling fokuserar på tiden van Gogh tillbringade i Arles. Mycket tid går åt till att skildra konstnären då han vandrar på fälten runt staden, målar tavlor, eller kämpar med sin mentala ohälsa. Filmens behållning ligger i ett par dialoger där van Gogh får utveckla sina tankar, vilket ger ny insikter om de kända episoderna i hands liv. Det är ju inte första gången det gjorts film om hans tragiska liv, så det behövdes något sådant för att lyfta filmen. Tyvärr tycker jag inte att det räcker riktigt, för mellan de klara dialogerna är filmen så pass spretande och kantig i utformningen att den inte håller ihop.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.