Month: May 2022

The Painted Bird

Det börjar med en pojke som springer genom en skog med ett litet tamt djur tryckt mot bröstet. Pojken fälls och misshandlas medan hans lilla djurvän bränns upp. Pojken bor mot sin vilja hos sin faster, och han finner henne något senare död i en stol och råkar av chocken bränna ner huset. Sedan blir det värre. Pojken driver runt i slavisk landsbygd och hamnar ständigt i riktigt hemska situationer, i klorna på vidriga typer. Andra världskriget pågår för fullt, och det präglar förstås också livet för den stackars pojken.

The Painted Bird av Václav Marhoul är en djupt pessimistisk film som visar människan från dess sämsta sida. Man får se hur råhet, våld och tvång formar en människa, och inte minst får man se en lång rad av exempel på just råhet, våld och tvång. Det är brutalt och obehagligt, men det leder till en väldigt sorglig känsla. Är vi människor inte bättre än så här när vi får möjligheten att trycka ner någon som redan är utsatt?

Det svartvita fotot är anmärkningsvärt vackert med närbilder av ansikten blandat med naturmiljöer. Filmen är riktigt lång, men den känns inte utdragen utan håller faktiskt ett ganska effektivt berättartempo. Det är inte så många ord som används utan skeendena får tala för sig själva. Allting är dessutom sett från pojkens synvinkel, så det blir liksom något ofiltrerat men också väldigt konsekvent.

Filmen är riktigt bra och sevärd, men det finns förhållandevis många scener som är riktigt obehagliga att se så det är verkligen inte en film för alla. Filmens titel, the Painted Bird, syftar på en scen där färg stryks på en fångad fågel som sedan släpps ut till en flock artfränder. Dessa attackerar och hackar på den målade fågeln, varefter den faller ner död till marken. Det är tydligt att pojken känner sig vara i samma läge. Varför en tjeckisk film har en engelsk titel i Sverige är dock för mig en gåta.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Vincent van Gogh – Vid evighetens port

Det ligger en viss symmetri i att en film om någon som har det riktigt jobbigt är riktigt jobbig att se på. Stora delar av Vincent van Gogh – Vid evighetens port är filmad med osedvanligt ryckig handkamera, bilder dubbelexponeras, dialoger upprepar sig, och musiken är kantigt satt och högt mixad. Regissören Julian Schnabel verkar helt enkelt inte vilja låta betraktaren ha det bekvämt, och gör allt för att dölja att filmen har utmärkta skådespelare och utomordentligt genomarbetad scenografi.

Filmens handling fokuserar på tiden van Gogh tillbringade i Arles. Mycket tid går åt till att skildra konstnären då han vandrar på fälten runt staden, målar tavlor, eller kämpar med sin mentala ohälsa. Filmens behållning ligger i ett par dialoger där van Gogh får utveckla sina tankar, vilket ger ny insikter om de kända episoderna i hands liv. Det är ju inte första gången det gjorts film om hans tragiska liv, så det behövdes något sådant för att lyfta filmen. Tyvärr tycker jag inte att det räcker riktigt, för mellan de klara dialogerna är filmen så pass spretande och kantig i utformningen att den inte håller ihop.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Skådespelerskor

Det finns en filmgenre jag har märkt att jag har förvånansvärt svårt för, och det är småpretentiösa filmer om livet som skådespelare. När filmen även är skriven och regisserad av en framgångsrik skådespelare, som Valeria Bruni Tedeschi Skådespelerskor, blir det riktigt jobbigt.

Filmens handling är att Marcelline är en skådespelerska som hunnit bli 40 år, men är singel och barnlös, och som repeterar och sätter upp en Turgenev-pjäs på en halvstor teater. Självupptagna kulturmän interagerar med självupptagna kulturkvinnor, neuroser slår åt alla möjliga håll och allt bara puttrar på i en överspelad tillvaro som jag inte alls kan relatera till. Det är otydligt berättat men samtidigt är poängen med filmen övertydligt antydd: Ja, det kan vara svårt att veta vem man är när man spelar olika roller i olika sammanhang, både på teatern och i verkliga livet. Samtidigt gör det vaga berättandet att filmen i varje fall blir oförutsägbar, vilket i alla fall i mina ögon räddar Skådespelerskor från ett platt fall.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Den andra sömnen

Den andra sömnen av Robert Harris

En aprileftermiddag i Vår Uppståndne Herres år 1468 inleds Den andra sömnen av Robert Harris. En ung präst, Christopher Fairfax, är på väg till den ensligt belägna byn Addicott St George i Wessex för att förrätta begravningen av den lokale prästen som nyligen dött i en fallolycka. Väl på plats finner Fairfax att den gamle prästen samlat på sig stora mängder av böcker och blandade småprylar från den gamla tiden. Samtliga av dessa är förbjudna att inneha, men de väcker ändå den unge prästens nyfikenhet. Ren och skär, och förbjuden, nyfikenhet driver honom vidare i sökandet efter vad som egentligen har hänt den gamla prästen, och inte minst historiskt.

Det kan inte komma som en överraskning för läsaren, om denne över huvud taget har läst baksidestexten eller genomskådat datumangivelsen i bokens första mening, att boken utspelar sig i en ganska avlägsen framtid. Någonting har synnerligen gått åt skogen och vår civilisation har så att säga fått gå igenom en nystart. Spillror av vår samtid kan hittas i form av plast- och glasbitar, och rester från gamla byggnader står också kvar på sina ställen, men inte så mycket mer. I och med att den starka kyrkan har sett till att förbjuda all slags efterforskning om livet innan civilisationskraschen är det svårt, för att inte säga omöjligt, för Fairfax att pussla ihop vad som hänt.

Det är en rätt kittlande idé som Den andra sömnen bygger på, och i och med att man som läsare i stort sett har samma bakgrundskunskaper som bokens huvudperson fungerar pusslandet bra. Boken har också en egenhet i att miljön i den närmast kan kallas för post-dystopisk: gemene man har det ganska bra men någon gång för länge sedan var det hemskt. Men om man bortser från den genomtänkta miljön, och den spännande premissen, så är det inte så mycket kvar. Det händer förhållandevis lite i varje kapitel, många personer i boken kombinerar enkeldimensionalitet med inkonsekvens i sitt agerande på ett lite irriterande sätt, och texten i sig känns lite lättviktig. Det sistnämnda kan jag inte avgöra om det är författaren eller översättaren som ligger bakom, men det gör i varje fall boken hyfsat lättläst, dock med en lite barnslig atmosfär. När jag tänker efter lite känns det som att boken skulle kunna bli till en riktigt bra film, för det är i det litterära som dess svackor finns.

Världens värsta människa

I Joachim Triers film Världens värsta människa får vi följa Julie i samtidens Oslo genom tolv kapitel, en prolog och en epilog. Hon är smart, hon är snygg, men hon vet inte vad hon vill, vilket gör att hon ofta byter fokus. Hon blir ihop med en rätt mycket äldre serietecknare som vill bilda familj trots ämnesvalet i serierna. Julie vet inte om hon vill det. Hon slinker objuden in på en fest och träffar en annan. Ny glöd uppstår men är det rätt väg?

Världens värsta människa är en film man inte vet vart den är på väg. Det är en romantisk komedi som bygger på ett typiskt triangeldrama, men känns mycket modern i stilen. Den är visserligen rätt pratig emellanåt, och trots att dialogen är välskriven kan det bli lite mycket av den varan, men det blandas upp med ett par riktigt fina och minnesvärda filmiska sekvenser. Och så är skådespelarna i de bärande rollerna riktigt bra. Filmen är svår att sammanfatta i ord utan att den låter klyschig. Den bör helt enkelt ses, trots dess något avskräckande namn.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.