Kasper är en standuppare som har varit framgångsrik men som inte längre har publiken med sig. Hans prat är helt enkelt inte roligt längre, och han stryks från en kommande humorturné. Men det blir värre. Han får besked om att han har allvarlig cancer, och han blir dumpad av sin flickvän på samma dag. Han flyttar in hos sin agent, manager och barndomsvän, som också har hamnat i något slags vägskäl i livet. Så vad gör då en avdankad döende humorist? Han tar förstås till humorn.
Peter Næss har med Ingenting att skratta åt gjort en film som kombinerar stora sjok av sorg med humor. Den balanserar på en smal avsats mellan det svåra och smärtsamma, och glädje och närhet. Det blir en ganska gripande blandning av det hela. Vissa situationer kan kännas lite överdrivet konstruerade, och en del rollpersoner drar lite åt karikatyrhållet, men överlag är det en bra fungerande film. Jag både skrattade och grät, trots min naturliga återhållsamhet med känsloyttringar. Så känslomässigt lättmanipulerad är jag.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.