Det är den första juni 1962 i Novotjerkassk, en industristad som stolt står förr stora delar av Sovjetunionens lokomotivproduktion. Lyudmila vaknar till en bra dag bredvid sin älskare, och går extra tidigt till affären för att införskaffa sina dagligvaror eftersom det börjat spridas rykten om varubrist och prishöjningar. Hon behöver egentligen inte oroa sig för det, eftersom hon sitter stadens politiska kommitté och därför vet hur bra läget är samt har möjligheten att slippa köa. Kommittén arbetar för samhällets bästa, och därmed även folkets bästa, men plötsligt blir de varse att en strejk utbrutit på fabriken. Då lönerna skurits ner samtidigt som priserna gått upp är det inte underligt att missnöjet börjar gro bland arbetarna, men hur är det ens tänkbart att arbetare i ett socialistisk samhälle ska finna någon anledning anledning att strejka. Situationen eskalerar bortom kommitténs kontroll. Armén kallas in och KGB får använda sina spioner bland arbetarna för att identifiera upprorsledarna. Det slutar med stor blodsspillan på stadens torg, och hårt arbete för att se till att alla spår av upproret ska försvinna och att nyheten om det aldrig ska spridas vidare. Mitt i allt detta står Lyudmila som börjar vackla i sin tro på samhällssystemet.
Med filmen Kamrater! har Andrej Konchalovskij försökt gå igenom händelsförloppet kring den nedtystade massakern i Novotjerkassk så korrekt som möjligt. Därför känns filmen en smula som en instruktionsfilm i den sovjetiska metoden att effektivt slå ner en revolt. Men i och med att fokus också ligger på Lyudmilas väg genom röran finns som tur är också det mänskliga perspektivet där. Man kan inte komma ifrån att filmens yttre form, nästan kvadratisk och svartvit, på något sätt får den att kännas extra dokumentärlik, vilket skulle kunna upplevas som ett billigt trick. Dock fungerar det bra här, då det samtidigt skapar lite distans till bilderna. Det finns starka känslor runt och efter massakern, vilket förstås är väntat, men det som jag själv tyckte var intressantast med filmen var faktiskt den inledande skildringen av Lyudmilas vardagsliv. Det känns lite märkligt att fastna för den del av filmen som kommer innan något egentligen händer, men så var det för mig här. Hela filmen är förstås helt klart sevärd, men det är inledningen som sticker ut mest med vardagens göromål.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.