Nu när sommaren är här och solen vägrar gå ner är det lätt hänt att man får en lite för ljus syn på tillvaron. Då kan det vara bra för själen att läsa en dystopi, och Ray Bradburys Fahrenheit 451 är ju en av världslitteraturens mera kända i den skolan, så det blev ett rätt naturligt bokval.
Guy Montag gillar sitt jobb som brandman eftersom han gillar att se saker förtäras av elden. I den inte alltför avlägsna amerikanska framtiden där han lever är dock alla bostadshus brandsäkrade, men brandmän behövs i alla fall. Deras uppgift har gott över till att bränna litteratur eftersom litteraturinnehav blivit olagligt. Montag har av ren nyfikenhet snappat åt sig lite av det han har fått till uppgift att elda upp, och när han får sig en givande pratstund med en ung och fundersam grannflicka börjar han att grubbla. Det går inte så väl hem hos hans fru, Mildred, som hellre vill göra som alla andra och hänga i TV-rummet med sina TV-vänner, men Montag fortsätter ifrågasättandet och börjar agera på det, vilket då gör honom till systemets fiende.
Det som har gjort Fahrenheit 451 till en klassiker är själva grundidén: att folket i ett slags sökande efter politisk korrekthet, i meningen en ovilja mot att utsättas för något som kan vara upprörande, sökt sig till att skapa ett samhälle där kreativitet aktivt motarbetas. Landet går stadigt emot ett krig mot en yttre fiende, men det är ingen som egentligen bryr sig för det ordnar sig väl ändå, och eftersom alla nyheter dränks i ett tätt flöde av reklam så är det väl ändå inte så viktigt. Det är helt enkelt en spännande extrapolering av samhällsutvecklingen som Bradbury har gjort och som, trots att boken har nästan 70 år på nacken, fortfarande skulle kunna vara rimlig, om man gjorde några vardagstekniska uppdateringar. Berättelsen i sig tycker jag däremot inte så mycket om. Den känns ryckig i tempot, som om den den från början varit längre men sedan klippts ned till ett kortare format. Personerna i berättelsen känns också lite konstigt uthuggna som om de mera var idéer än människor, fyllda både av stor pratglädje och ovilja att samtala. Språket i boken kändes också lite stelt ibland, men det kan jag inte avgöra om det var författaren eller översättaren som låg bakom. Men vem bryr sig om de litterära kvaliteterna när de dystopiska kvaliteterna är på topp?