May 2020 – The Rite of the Christmas Dance

På Chesil Beach

Året är 1962 och det nygifta unga paret har på sin bröllopsresa tagit in på ett hotell på den engelska sydkusten. De känns tafatta och rätt obekväma med situationen när de serveras middag på rummet där bröllopssängen väntar. I en serie tillbakablickar får man en liten inblick i deras bakgrunder och hur de träffas, med kärlek vid första ögonkastet. Hon är klassiskt skolad violinist med egen kvartett och han gillar Chuck Berry. Hon kommer från en familj i övre medelklassen medan han kommer från den övre nedre medelklassen, och som jag lärt mig i Watching the English- The Hidden Rules of English Behaviour är det en av de svåraste kulturbarriärerna att passera i det där märkliga landet. Trots detta älskar de verkligen varandra, passar utmärkt ihop och allt borde vara bra. Men taffligheten har också en bakgrund – de vet inte hur de ska bära sig åt i sängen, och det är också ingenting man talar om. Det fungerar inte alls, och deras gemensamma historia tar sig en bitter vändning.

Med filmen På Chesil Beach har Dominic Cooke tagit sig an att regissera boken med samma titel, skriven av Ian McEwan, och det med rätt lyckat resultat. Det är mycket välspelat i huvudrollerna, och filmen känns i det stora hela genomtänkt och balanserad. Den tar ett rejält tag på sig att komma till poängen, men i och med att filmens tema är så pass ovanligt, och vägen till poängen så pass intressant, så gör det ingenting. Däremot skämmer slutet med två epiloger som sentimentaliserar onödigt övertydligt. Det är minst en epilog för mycket.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

First Reformed

Ernst Tollers tro sviktar. Han är pastor i en mycket liten kyrka norr om New York som har historisk betydelse men däremot saknar församlingsmedlemmar. Den drar i alla fall till sig enstaka turister, och ett 250-årsjubileum är på gång. Tollers hälsa sviktar också, men han dämpar känslorna av förfall med spriten. Efter en gudstjänst kommer en kvinna fram till honom och vill att han ska tala med hennes make. Hon är orolig att han ska göra något riktigt dumt och farligt. Det leder Toller in på ett spår där även hans hopp börjar svikta. Vad är det vi gör med vår planet egentligen?

First Reformed av Paul Schrader är en obehaglig film på ett krypande sätt. Anslaget är helt enkelt mycket pessimistiskt. Fotot är finfint med oftast stillastående kamera och miljöer som liksom saknar detaljer och därför känns lite klaustrofobiska. Samma effekt har valet av bildformat med lite högre bildruta. Filmen är också behagligt tyst. Ytterst få scener med musik utan istället knarrande golv och tickande klockor. Filmens historia går framåt i makligt tempo. Lite bakgrundsinformation om rollpersonerna portioneras ut emellanåt, och Tollers utveckling från nedstämdhet till bitterhet är stadig. Den obehagliga stämningen sitter i långt efter filmens slut, men vissa saker i filmen irriterade mig. Framför allt vet jag inte om jag någonsin har upplevt ett tydligare Tjechovs gevär än här. Nästan varje ovidkommande detalj verkar ju vara vidkommande när allt kommer omkring.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det regnar alltid i Provence

En del filmer jag ser känns liksom lite poänglösa. Agnès Jaouis har regisserat Det regnar alltid i Provence som är just en sådan. I filmen spelar hon även huvudrollen som en författare med feministiskt perspektiv som börjat glida in mot en politisk karriär. Hon reser till uppväxthemmet i Provence där hennes syster bor med familj, samt även familjens trotjänare till hushållerska. Hushållerskans son jobbar ihop med en dokumentärfilmare på en intervjufilm med feministen, och det är det som knyter ihop den här berättelsen. Det blir liksom inte mer än så.

Det börjar både trögt och vagt, för att fortsätta subtilt, eller kanske ofokuserat. Filmarna är irriterande klantiga, relationerna mellan huvudkvintetten skaver, blandade klyschor finns i biroller, det pratas på och det hela leder ingenstans. Filmhantverket är utmärkt och ett urval av Frankrikes bästa skådisar är med, men trots det lyfter filmen inte. Ambitionen må vara ett försök till en reflekterande ögonblicksbild av olika motsättningar (behovet av feminism, förtroende till politiker, invandrade i andra generationen, favorisering av barn, frånskild med framgångsrikare rival, etc), men filmen gav mig ingenting.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ödesmark

Den mycket lilla (fiktiva) byn Ödesmark ligger en bit utanför Arvidsjaur. Det är en trakt med få människor men som samtidigt tycks vara rik på förlorade möjligheter. Gamla oförrätter hänger kvar i decennier och de flesta hyser en längtan bort, inte minst de som aldrig kom iväg. Lyckan finns någon annan stans. Kanske.

Liv bor i sitt slitna barndomshem i Ödesmark. Hon är en av dem som aldrig kom iväg, mycket beroende på att hennes pappa Vidar hela hennes liv har hållit stenhård koll på henne. Hon har också en son i övre tonåren, som nog kan kallas faderslös i och med att ingen verkar veta vem fadern är, och han börjar nu också växa ur huset. Vidar är illa sedd i trakten då han verkar ha lurat så gott som alla på pengar vid något tillfälle, så det går rykten om att han har en enorm förmögenhet i sitt kassaskåp trots att huset och bilen är så illa hållna. Liam är en före detta kriminell som också bor i trakten, i ett rum ovanpå mammans garage. Han försöker rycka upp sitt liv, inte minst för att få behålla sin femåriga dotter som är hans hela värld, men hans mera brottsaktiva bror försöker dra honom tillbaka till de gamla vanorna och nu har han fått upp vittringen på Vidars gömda pengar. Det är inledningen till en tragisk händelsekedja.

På omslaget till Stina Jacksons Ödesmark står det “Spänningsroman”, men det epitetet tycker jag inte stämmer. Det är en roman om hur starka banden mellan människor kan vara oavsett hur destruktiva de kan vara. Det är en roman om hur svårt det är att bryta upp mot sina gamla beteendemönster trots att man vet att man egentligen borde. Det är en roman som detaljerat beskriver det inre livet och drivkrafterna hos ganska trasiga människor. Att den samtidigt råkar vara spännande får man snarast se som en bonus.

Det här är Stina Jacksons andra bok. Debutromanen Silvervägen var en ganska typisk deckare, fast med ett lite annorlunda anslag med en väl förmedlad stämning av psykiskt obehag. I Ödesmark har hon tagit stämningen vidare, och har samtidigt skalat bort deckarklyschor. Resultatet är en i mitt tycke mycket bra bok för oss alla som uppskattar välskriven dålig stämning.

The Witcher

You are Geralt of Rivia, but you start unconcious and with no memory of anything. Early on you will learn that you are one of a small number of witchers, a not entirely human kind of monsterslayer, immune to most diseases and exceptional in combat. You also notice that even though you don’t remember other people they will still remember you, and many are surprised that you are alive contrary to several eyewitnesses of your demise. However, bandits attack the home base of the witchers and leaves with important alchemical equipment. The remaining witchers split up in search of the bandits, and the trail you follow leads to the city of Vizima where you meet a magically gifted boy. From this point you gradually uncover a large and relatively complex plot ultimately involving the future of all mankind, and you also rediscover yourself of course.

The Witcher is a game with some very good aspects: The game world is immersive (which is natural sinced it’s based on a series of books), the story is surprisingly deep both in that it is not immediately obvious what impacts will follow from the choices the player makes and that nothing is straightforward, and most of the environments are nice visually making the game very atmospheric. Bad sides of the game are the rather clumsy fighting dynamics, a somewhat uneven tempo in the storyline progression, and that some of the romantic parts feel rather lecherous. But yes, clearly there is stronger good than bad sides in my feelings for the game.

I particularly enjoyed the way the story in The Witcher is laid out. It’s very open in a way that would not be possible in a game with a more generous character creator. In this game you are Geralt, but what that actually means is determined by the choices you make within the story and not by any initial choices before playing. That is really refreshing compared to other games in the role-playing genre.

The game has been around for about thirteen years now, so it feels sometimes a bit vintage. I also had some problems with crashes which is unexpected in such an old and widely distributed game, but on average one crash per ten hours played is not too annoying. I will of course continue my adventures with Geralt in the two further games when I get the time for it. I’m looking forward to it.

En iskall jävel

Den stillsamme svensken Nils Dickman har ett lite olyckligt efternamn, men är i alla fall en mycket omtyckt man i den lilla norska fjällorten. Han ser nämligen till att vägarna håller sig fria från snö. Hans lugna tillvaro bryter dock samman när hans son hittas död efter en överdos. Något är fel, han var ju inte någon knarkare. Nils bryter samman, men han får upp ett spår. Det ligger någon knarkrelaterad organiserad brottslighet bakom sonens död, och Nils börjar genomföra en långsam, metodisk och blodig hämnd för sin sons död.

En iskall jävel, av Hans Petter Moland, är en riktigt blodig historia. Faktiskt närmast irriterande blodig sett över hela filmen. Det är förvisso skönt att se en hämnare som inte är särskilt kompetent i dödandets konst men som kompenserar det med stark motivation, men just blodigheten tar liksom över. Märkligt nog känns också de olika brottsgrupperingarna i filmen rätt inkompetenta i det de gör. Filmen har, förutom blodet då, ett snyggt och väl genomtänkt bildspråk med mycket snö och rappa klipp när det känns rätt. Däremot känns många av elakingarna i filmen, och sådana finns det gott om, både klyschiga och småtaffligt skådespelade. Det skär sig lite i mina ögon när det försöker blandas in svart humor i den stora råheten, och det är den känslan som sitter i efter filmens slut. Det känns cyniskt. Det skär sig.

Filmen visades aldrig på bio i Sverige när den var ny. Hade den gjort det hade den förmodligen haft ett mera lockande namn än En iskall jävel, och i alla fall någon snygg bioaffisch. Men då den norska titeln Kraftidioten är svår att översätta måste det ha varit svårt att få till det. Filmen gjordes senare om av samma regissör men i amerikansk miljö. Då hette den Cold Pursuit, och visades till och med på svensk bio. Originalet sägs vara bättre, och därför kommer jag verkligen inte att aktivt söka upp nyversionen.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.