Month: March 2020

Inledningen till Noah Baumbachs Marriage Story är riktigt fin. Filmens båda huvudpersoner Nicole och Charlie räknar upp och beskriver varandras goda sidor på ett kärleksfullt sätt samtidigt som deras fina stunder ihop illustrerar texterna. Nu är det tyvärr så att uppräkningen skedde hos en parterapeut, för det är en separation på gång. Det är de överens om, men inte om vad den egentligen innebär. Ganska snart leder det till en ful vårdnadstvist om deras son där USA visar upp en av sina sämsta sidor: familjerättsadvokater som skickligt ägnar sig åt det cyniska fulspel de förväntas hålla på med (dock inom lagens råmärken). De förlorar liksom kontrollen över sin separation och blir bittra trots att de ändå fortfarande håller av varandra.

Filmen är trots att den skildrar ett tärande uppbrott med starka känslor ändå förvånansvärt varm och melankolisk och det ligger hela tiden en liten aning mörk humor i botten. Det är välskrivet, välspelat och mycket snyggt ihopsatt. Måhända är Marriage Story en smula pratig på det amerikanskt analyserande sättet, men annars är den i mitt tycke en riktigt realistisk skildring av en skilsmässa där båda parterna fortfarande vill behålla minnet av kärleken. Det verkar ju annars vara så svårt att få sådant att bli bra på film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Gloria är en frånskild, närmare sextioårig, kvinna i Santiago. Hon arbetar på kontor på dagarna och går ofta ut till dansställen på kvällarna. Hon ringer varje dag och för att prata med sina vuxna barn, eller i alla fall deras telefonsvarare, och hennes jobbige grannes fula katt tycks ha valt ut hennes lägenhet som sitt nya hem. En kväll stöter hon på Rodolfo på utestället, nyskild med två döttrar, och kärleken börjar spira. Men klarar de av att leva upp till sina romantiska ambitioner.

Gloria är en ytterst vardaglig film, och det är dess stora styrka. Det är visserligen en vardag väldigt långt ifrån min som Sebastián Lelos skildrar men ändå en oglamorös vardag. Gloria själv är i blickpunkten hela filmen igenom, och man får följa hennes dagliga aktiviteter, med glädjeämnen och sorger. Mötet med Rodolfo ruskar om livet och han är i det närmaste perfekt, men han har en enerverande egenhet som det är svårt att ha överseende med samt ett tungt bagage från sitt tidigare äktenskap. Det händer egentligen inte så mycket i filmen, och den går ibland liksom på tomgång, men det är ju så det är i livet. Allt är inte vackert, men allt är inte heller tydligt. Det finns passion i det lilla, och även ett erfaret hjärta kan ta stryk. Visst tålamod krävs dock för att uppskatta Gloria till fullo.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

En sak som gjorde mycket stort intryck på mig under mitt år i Frankrike var när man under helgutflykterna gick in i den aktuella byns kyrka fanns där alltid en tavla med namn på bygdens i krig avlidna soldater. Namnlistan för första världskriget var alltid skrämmande lång, speciellt med tanke på hur små byarna är. Det är helt förståeligt att det kriget är ett stort trauma i den franska historien. Filmen Beskyddarna av Xavier Beauvois är ett utmärkt försök att tolka just detta.

Filmen utspelar sig på och runt en lite större fransk gård under kriget. I och med att de arbetsföra männen kryper i skyttegravar finns det bara kvinnor, barn och gubbar kvar till att ta hand om alltihop. Det är i stort sett handlingen under en stor del av filmen, vilket kan verka lite torftigt för en film på långt över två timmar. Filmen bygger mycket på nyanser, och på vackert foto, men det blir aldrig tråkigt för det finns hela tiden ett driv framåt. Människorna är levande personer med bra och dåliga sidor, livet är hårt men det är samtidigt uthärdligt och det finns ändå ett hopp. Kriget finns där långt borta och det tär på allt och alla, men arbetet på gården måste ändå göras, och det kan även utvecklas. Jag gillar det verkligen. Det här är film, inte bara något filmat skådespel.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

På väg hem i New Yorks tunnelbana hittar Frances en övergiven handväska av finare slag. Hon tar hand om den och söker upp dess ägare, en viss Greta. Greta är en elegant äldre kvinna som bjuder in Frances på te och öppnar upp sig för henne genom att bland annat förklara att hon är änka. Frances i sin tur är ensam och nedstämd sedan hennes mor dött och hon är öppen för en stilla vänskap. Greta visar sig dock ha en viss kontrollerande ådra. Hon är i praktiken spritt språngande galen, på ett efterhängset och manipulerande vis, i alla fall till en början. Det blir bara värre…

Neil Jordans Greta har en handling som känns igen från ett otal psykologiska skräckfilmer och bjuder egentligen inte på något nytt. Det blir därför en hel del genrerelaterade klyschor i handlingen, men trots det finns det också utrymme för överraskningar. Filmens spänning byggs upp förhållandevis långsamt – den är rentav lite småtrist och något krystad innan dramatiken kommer krypande – men när handlingen väl är igång är det riktigt spännande. Samtidigt känns det som det är något som inte riktigt stämmer med filmens dialog. Den har liksom lite för långa pauser för att kännas naturlig i stället för att vara skådespel. Likaså finns det en del luckor i handlingen som inte fylls igen innan filmens något otillfredsställande slut. Å andra sidan är det ju spännande, och man vill veta hur det ska gå (trots att man ju egentligen vet det redan) och det finns lite skräckkänslor som kryper och kittlar i bakgrunden. En liten lustig detalj jag reagerade på är att musiken Greta spelar hemma hos sig faktiskt uteslutande består av ett urval av mina gamla pianoläxor. Det ger skräckspänningen en extra krydda. I alla fall för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.