En ensamstående ung pappa vårdar ett spädbarn samtidigt som han försöker arbeta lite. Så inleds Clair Denis film High Life. Det som omedelbart sticker ut är att jobbet han behöver göra utförs på utsidan av en rymdfarkost, och att begreppet ensamstående i det här fallet betyder fullständigt ensam i världsrymdens tomma mörker. Farkosten är dessutom i sjavigaste laget för att kännas barnsäkrad. Någonting känns alltså fel, och i blandade tillbakablickar får man reda på vad som egentligen pågår. Rymdfarkosten är i grunden en forskningsexpedition ut i det okända som befolkas av dödsdömda förbrytare som fått möjligheten att delta i en resa som tycks vara utan återvändo. Bland den rätt väntade blandningen av bråkstakar sticker expeditionens läkare ut. Hon utför i egen regi kliniska reproduktionsexperiment på de andra besättningsmedlemmarna och mixtrar med droger i vattnet, men också tillbringar långa stunder i masturbationskammaren. Expeditionen är alltså ett köttigt helvete som går åt helvete.
Filmen är förbryllande och obehaglig. Sakta portioneras små bitar av information ut om vad som egentligen har hänt, och varför det har blivit som det är. Det blandas stillsamma och närmast poetiska scener med mycket våldsamma händelser och kroppslig sexualitet, och hela tiden ligger en instängd hopplöshet i bakgrunden. Det är klart att människan är sin egen största fiende, för det finns ingen yttre ondska som pockar på uppmärksamheten. Trots rymdmiljön bör man inte se den som en science-fiction, även om det fysikaliska stämmer ovanligt bra med hur det skulle fungera, i och med expeditionens egentliga mål i stort sett bara antyds och liksom även fortplantingsexperimentens syfte. Istället är det en ren existentialistisk studie man får i High Life. Visst är det pretentiöst, men det hindrar inte filmen från att vara minnesvärd. Däremot kan jag inte komma på om den egentligen är bra eller inte, men sådana funderingar får komma i andra hand. Den blev i alla fall allt bättre ju längre den pågick.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.