Havsboken av den norske Morten A Strøknes har en lång och otymplig alternativ titel som samtidigt en ovanligt bra beskrivning av boken, för att vara just bara en titel: Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider. Bokens författare berättar om när han och hans gode vän Hugo Aasjord bestämt sig för att med gammalmodiga metoder fånga en håkäring, den största köttätande hajen som hittas i nordiska vatten. Köttet går inte att äta om man inte bereder det med stor omsorg, så fisket av den sker egentligen bara för nöjes skull. Håkäringar ska dessutom ofta vara angripna av blandade parasiter, så det är ingen vacker trofé heller. Nåväl, de har bestämt sig, men det är inte någon enkel fisk att få tag på. De håller till ute på Västfjorden där Hugo till vardags håller på att rusta upp en gammal fiskfabrik till kombinerat galleri, hotell och restaurang, medan Morten är Oslobaserad journalist som med jämna mellanrum (en resa per årstid) letar sig upp till Lofotens skugga.
På ytan låter alltså Havsboken som en bok med ganska torftig handling, men då har man inte tagit med hur texten berättas. En händelse på havet leder via associationer till att något annat berättas och på så sätt får man som läsare i sig en finfin blandning av allmänt havskunnande med viss tyngd åt det idéhistorisk hållet, men också fiskepolitik, biologi, geologi, fiskeindustri och dess politik och allt uppblandat med anekdoter ur de båda fiskarnas liv. Det är i stort sett omöjligt att gissa sig till vart associationskedjorna till slut bär iväg. Det blir därmed både underhållande och bildande läsning. Och även den beskrivningen låter nog lite torftig.
På sätt och vis påminner mig Havsboken i någon mån, tack vare det associativa berättandet och det begränsade antalet män i rank vattenburen farkost, om gamla goda Tre män i en båt av Jerome K Jerome, men det är nog inte meningen. Å andra sidan kan jag inte komma på någon annan bok som den alls liknar, även om också den beskrivningen leder tankarna åt fel håll. Bäst är nog att se Havsboken som något eget och ganska obeskrivbart.