Month: February 2020

Max Schmeling

Max Schmeling var en av Tysklands mest populära idrottare genom tiderna. Under 1930-talet blev han världsmästare i tungviktsboxning, och boxade flera stormatcher. Detta gjorde också att hans framgångar utnyttjades i propagandasyfte av nazistpartiet utan att han egentligen ville vara i rampljuset. Han hamnade dock i onåd, och skickades ut i andra världskriget för att de på ett säkert sätt skulle bli av med honom utan att få folket emot sig. Det är helt enkelt ett spännande människoöde.

Uwe Bolls film Max Schmeling är däremot inte särskilt spännande. Den är inte särskilt bra heller. Den börjar mitt under en strid på Kreta där Schmeling deltar. Han tros vara död, men dyker senare upp på en fältsjukstuga där han plåstras om och blir igenkänd. Han skickas tämligen omedelbart ut på ett nytt uppdrag att på egen hand eskortera en krigsfånge mot fronten, dvs i stort sett ett självmorduppdrag. På vägen berättar han sin historia för fången, och hur det kommer sig att han är där. En skevhet i filmen kommer från just det här berättarsättet, som trots att det är hans berättelse exempelvis innehåller nazistministrarnas inbördes ränker som Schmeling inte borde kunna känna till något om. Andra skevheter är att alla pratar tyska, inklusive den store Joe Lewis (i alla fall i den versionen jag såg), och att tidsmarkörer läggs in ovanligt klumpigt exempelvis i radioreferaten. Ett stort problem är att skådespelarna är så fruktansvärt träiga, vilket inte kompenseras av långa boxningssekvenser som mest handlar om att se ut som att få stryk utan att faktiskt bli träffad.

Jag hade verkligen hellre sett en riktig dokumentär om Max Schmeling än den här halvljumma skapelsen. Max Schmeling själv had nog också föredragit det.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

High Life

En ensamstående ung pappa vårdar ett spädbarn samtidigt som han försöker arbeta lite. Så inleds Clair Denis film High Life. Det som omedelbart sticker ut är att jobbet han behöver göra utförs på utsidan av en rymdfarkost, och att begreppet ensamstående i det här fallet betyder fullständigt ensam i världsrymdens tomma mörker. Farkosten är dessutom i sjavigaste laget för att kännas barnsäkrad. Någonting känns alltså fel, och i blandade tillbakablickar får man reda på vad som egentligen pågår. Rymdfarkosten är i grunden en forskningsexpedition ut i det okända som befolkas av dödsdömda förbrytare som fått möjligheten att delta i en resa som tycks vara utan återvändo. Bland den rätt väntade blandningen av bråkstakar sticker expeditionens läkare ut. Hon utför i egen regi kliniska reproduktionsexperiment på de andra besättningsmedlemmarna och mixtrar med droger i vattnet, men också tillbringar långa stunder i masturbationskammaren. Expeditionen är alltså ett köttigt helvete som går åt helvete.

Filmen är förbryllande och obehaglig. Sakta portioneras små bitar av information ut om vad som egentligen har hänt, och varför det har blivit som det är. Det blandas stillsamma och närmast poetiska scener med mycket våldsamma händelser och kroppslig sexualitet, och hela tiden ligger en instängd hopplöshet i bakgrunden. Det är klart att människan är sin egen största fiende, för det finns ingen yttre ondska som pockar på uppmärksamheten. Trots rymdmiljön bör man inte se den som en science-fiction, även om det fysikaliska stämmer ovanligt bra med hur det skulle fungera, i och med expeditionens egentliga mål i stort sett bara antyds och liksom även fortplantingsexperimentens syfte. Istället är det en ren existentialistisk studie man får i High Life. Visst är det pretentiöst, men det hindrar inte filmen från att vara minnesvärd. Däremot kan jag inte komma på om den egentligen är bra eller inte, men sådana funderingar får komma i andra hand. Den blev i alla fall allt bättre ju längre den pågick.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Spartacus

Som trettonåring såldes den thrakiske pojken Spartacus av sin mor till en slavhandlare. Han växte därefter upp i fångenskap och fick slita vid romerska gruvor i Libyen. Efter ett vredesutbrott upptäcks han av en gladiatorpromotor och köps därmed av honom som en investering. Han ska tränas upp och sedan skickas till Rom för en en fin förtjänst. Det ena leder till det andra, och ett kort utbrott av ilska från Spartacus leder efter hand till att han går i täten för ett slavuppror som samlar tiotusentals huvuden och som får själva Rom att darra.

Stanley Kubricks Spartacus är en mycket känd film, men trots det har jag inte tidigare sett den förutom den så berömda “I am Spartacus”-scenen. Den visades mycket kort efter att filmens huvudskådespelare Kirk Douglas gått bort vid 104 års ålder, vilket känns lite konstigt eftersom vi i Kiruna filmstudios styrelse spikade vårens program för två månaders sedan. Nåväl, det är en gammal mastodontfilm med allt vad det innebär. Stora maffiga scener, rediga doser romantik och hjältemod, storskaliga politiska ränker i Roms toppskick, och mycket påkostad produktion i största allmänhet. Den är förstås välgjord och bra, men det märks att den har några år på nacken till exempel i musikläggningen, som dominerar i många scener. Framför allt känns mastodontigheten av i filmens längd, och längden gör att denna text blir rätt kort. Jag måste ju få tid att sova också.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

The Talos Principle

När man först startar spelet The Talos Principle är man i någon slags större och stillsam palatsträdgård med en smula antik känsla. Man finner att man är någon slags intelligent robot, samtidigt som en röst, som låter oerhört viktig, hälsar spelaren välkommen till världen som han har skapat för denne. Världen som rösten, som kallar sig Elohin, har skapat är fylld av pussel och är redo att utforskas för att spelaren sak kunna samla på sig sigill av olika slag. Till att börja med kan man hitta en mojäng som stänger av kraftfält som annars skulle spärra vägen, men som också kan användas till att stänga av andra saker, såsom irriterande svävande minor och laserkanoner som annars skulle vara dödliga. Allt eftersom man hittar sina sigill kan man med hjälp av dem låsa upp flera nya typer av mojänger som krävs för att klara av pusslen, som till exempel laserstrålehopkopplare, fläktar och hexaedrar (byggklossar). Samtidigt blir förstås pusslen allt mer komplexa, och man får tillfälle att lösa pussel i ett par andra grundmiljöer.

Så här långt i beskrivningen är alltså spelet ett småtrevligt pusselspel där man i lugn och ro kan ägna sig åt lite småkomplex problemlösning och få möjlighet att känna sig duktig när man kommer framåt. Det finns en stor mängd pussel att lösa, men det gör att variationen på dem blir lite lidande. Dessutom ökar svårighetsgraden ganska långsamt under spelets gång, så det är lätt att bli lite uttråkad. Eller snarare, det skulle vara lätt att bli uttråkad av The Talos Principle om det inte vore för spelets andra ansikte: Historien som berättas. Utspridda i världen hittar man bland annat en hel del datorterminaler. Genom att titta på innehållet i dem, en samling lösryckta e-postmeddelanden, webbsidor, chattloggar och brottstycken av andra texter, går det att själv pussla ihop en historia om vad som egentligen står på. Vad är egentligen det här för en värld? Vad är meningen? Man får till och med ställa sig frågan om vad ett medvetande egentligen är, är man medveten bara för att man tror att man är det? Så det blir en hel del filosofi att fundera över om man läser alla texterna, och det har dessutom en viss inverkan på hur spelet utvecklar sig.

Spelet är fängslande och väl värt att spela. För mig kändes det dessutom bra att det fungerar bra att spela även i små doser då man har någon halvtimme till förfogande. Jag hade i stort sett inga problem att lösa pusslen, men en del av dem krävde ordentlig eftertanke för att komma igenom. Spelet kändes dock lite för långt, vilket framför allt visar sig i att den främsta känslan när jag kommit så pass långt att jag sett tre olika slut var ett stort äntligen. De tre sluten på historien kändes också något krystade i sammanhanget. De var liksom inte riktigt värda besväret, men å andra sidan får jag nog lov att säga att själva besväret var värt besväret.

Havsboken

Havsboken av Morten A Strøknes

Havsboken av den norske Morten A Strøknes har en lång och otymplig alternativ titel som samtidigt en ovanligt bra beskrivning av boken, för att vara just bara en titel: Konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider. Bokens författare berättar om när han och hans gode vän Hugo Aasjord bestämt sig för att med gammalmodiga metoder fånga en håkäring, den största köttätande hajen som hittas i nordiska vatten. Köttet går inte att äta om man inte bereder det med stor omsorg, så fisket av den sker egentligen bara för nöjes skull. Håkäringar ska dessutom ofta vara angripna av blandade parasiter, så det är ingen vacker trofé heller. Nåväl, de har bestämt sig, men det är inte någon enkel fisk att få tag på. De håller till ute på Västfjorden där Hugo till vardags håller på att rusta upp en gammal fiskfabrik till kombinerat galleri, hotell och restaurang, medan Morten är Oslobaserad journalist som med jämna mellanrum (en resa per årstid) letar sig upp till Lofotens skugga.

På ytan låter alltså Havsboken som en bok med ganska torftig handling, men då har man inte tagit med hur texten berättas. En händelse på havet leder via associationer till att något annat berättas och på så sätt får man som läsare i sig en finfin blandning av allmänt havskunnande med viss tyngd åt det idéhistorisk hållet, men också fiskepolitik, biologi, geologi, fiskeindustri och dess politik och allt uppblandat med anekdoter ur de båda fiskarnas liv. Det är i stort sett omöjligt att gissa sig till vart associationskedjorna till slut bär iväg. Det blir därmed både underhållande och bildande läsning. Och även den beskrivningen låter nog lite torftig.

På sätt och vis påminner mig Havsboken i någon mån, tack vare det associativa berättandet och det begränsade antalet män i rank vattenburen farkost, om gamla goda Tre män i en båt av Jerome K Jerome, men det är nog inte meningen. Å andra sidan kan jag inte komma på någon annan bok som den alls liknar, även om också den beskrivningen leder tankarna åt fel håll. Bäst är nog att se Havsboken som något eget och ganska obeskrivbart.