Month: October 2019

I det ockuperade Paris gömmer sig den tyske politiska flyktingen Georg för ockupationsmakten. Av en blodig händelse kommer han över identitetshandlingar och ett outgivet manuskript som tillför en känd författare. Han flyr till Marseille, och hamnar då mer eller mindre mot sin vilja i en situation där han tar över författarens identitet för en möjlighet att resa till Mexiko och därmed kunna fly undan ockupationen. I Marseille finns också frun till författaren vars namn han tagit, och hon söker efter sin make.

Filmen Transit av Christian Petzold bygger till stor del på Anna Segehrs roman med samma namn. Ursprungstexten skrevs 1943 och handlar om författarens flykt från nazisterna, men den här filmen utspelar sig i nutid. Det enkla berättargreppet gör att stämningen i filmen känns oväntat obehaglig. Man vill känslomässigt liksom inte koppla ihop behovet av att fly med samtida europeiska miljöer. Filmens huvudtema är känslan av att vara på flykt, och att det inte så mycket handlar om att ta sig från en plats till en annan utan att det mer handlar om vad och vilka man lämnar bakom sig, och om man är beredd att verkligen lämna dem.

Det finns en berättarröst i filmen, som behövs både för att föra handlingen framåt och för att förklara delar av känslolivet hos de olika personerna, och det fungerar riktigt bra. Å andra sidan känns det som om flera av skådespelarna spelar lite över med sina sammanbitna uttryck och längtande blickar. Det känns därmed ibland mera som teater än som film, men med den krypande obehagliga stämningen och den starka historien som berättas gör det inte så mycket för helhetsintrycket. Transit är mycket sevärd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det känns illa att man irriterar sig över en films titel, men tyvärr är det vad jag gör då Florian Henckel von Donnersmarcks episka Werk ohne Autor fått namnet Never look away på “svenska”. Det blir ju bara dumt, och filmen förtjänar bättre än så, episk och välspelad som den är.

Under filmens dryga tre timmar får vi följa huvudpersonen Kurt under trettio år. Som liten gosse på trettiotalet i en by utanför Dresden får han se sin moster släpas iväg till sinnessjukhus, och senare också bevittna den ökända brandbombningen av staden. Han får också uppleva skiftet från en totalitär regim till en annan, men han är mest intresserad av att teckna och måla och kommer in på konsthögskola, finner kärleken, får en kraftfullt intrigant kappvändande svärfar, och så vidare. Det är egentligen inte den yttre handlingen i sig som är intressant i filmen utan snarare den inre utvecklingen och framför allt bakgrundsmiljöerna och den levande skildringen av samhällsklimatet.

Filmen är minst sagt övertydlig när den visar på tendenserna i totalitära samhällen att försöka styra konst och kväva fri kultur, och självklart kan man dra det vidare mot tendenser i vissa politiska inriktningar i dagens samhälle att styra åt samma håll. Rollfigurerna är ganska endimensionella, men det hör på något sätt till när det rör sig om en så kallad storfilm, och det är just vad den här filmen är. Det känns exempelvis som om det gamla Dresden åter byggts upp Dresden för att fungera som bakgrund i början av filmen. Never look away flyter på bra och håller för sin längd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Harry Martinssons Aniara är ett diktverk jag inte har läst, men vars huvuddrag jag trots det har rätt bra grepp om. När Aniara presenteras i filmformat, i regi av Pella Kågerman och Hugo Lilja, är handlingen lätt moderniserad för att fungera lite bättre.

Jorden har av oss människor gjorts i praktiken obeboelig så mänskligheten transporterar sig till Mars i stället. Aniara är en av farkosterna som används och rymmer tusentals passagerare. Resan ska ta tre veckor, vilket inte är så länge då Aniara har alla upptänkliga bekvämligheter ombord – precis som en Finlandsfärja. Den här resan går dock på tok då Aniara tvingas väja för rymdskrot och en påföljande skada i reaktorn tvingar besättningen att dumpa allt bränsle, så rymdskeppet driver ohejdbart ut ur vårt solsystem i riktning mot Lyrans stjärnbild. Människorna ombord söker tröst på de sätt de kan, vilket i alla fall till en början bäst görs genom att använda Miman, ett gränssnitt som får en att uppleva just det man vill minnas. Historien berättas ur Mimarobens synvinkel, det vill säga av kvinnan som sköter Miman.

Det som överraskade mig mest med filmen var hur bra scenografin fungerade. Befintliga miljöer från shoppingcenter och konferenspalats används på ett mycket effektivt till Aniaras inre. Mänskligheten vill ta med sig konsumerismen även när den är en del av orsaken till mänsklighetens problem. Historien är ju sig mycket pessimistisk, men det understryks av sådana detaljer. Det är liksom inte futuristiskt alls, utan precis som ett sådant skepp skulle inredas om det byggts idag. Jag förvånades också över hur ovant det känns att höra svenska talas i rymdfilm. Filmen är gripande, och det är fascinerande att se hur de olika människorna reagerar på att glida fram i åratal genom rymdens mörker. Det finns mycket folk ombord, men många av dem är tyvärr rätt anonyma. Huvudpersonerna är i alla fall tydliga både till personligheter och uttryck tack vare flera utmärkta skådespelare.

Filmen Aniara känns uppfriskande. Det är skönt att veta att man med rätt begränsade resurser ändå kan göra något stort och episk utan att det känns billigt.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ratna är en ung änka som kommer från enkla förhållanden i en liten by, och som nu arbetar som tjänsteflicka i en stor lägenhet i centrala Bombay. Lägenhetens ägare är Ashwin, som är son till en rik byggherre och som har tillbringat många år i USA innan han återvänt hem till Indien. Egentligen var det tänkt att han skulle ha gift sig, men då den tilltänkta frun hade varit otrogen lämnade han henne vid altaret. Därför har den olämpliga situationen med en ungkarl och en tjänsteflicka uppstått, då Ratna så att säga blev över efter separationen. Han deppar och hon pysslar om honom, vilket ju är en del av hennes arbetsbeskrivning, och självklart uppstår känslor. Men det är tyvärr en ohållbar situation i ett så tydligt klassamhälle som det indiska.

Historien i Rohena Geras Sir är precis så enkel som i min beskrivning, men ingenting blir enkelt när man bryter mot urgamla samhällskonventioner, och det är där som filmen hämtar sin laddning. Alla känslor visas upp synnerligen återhållsamt; det blir mest blickar och tystnader. Båda huvudpersonerna har sina egna drömmar om framtiden, och de har båda gjort stora uppoffringar i sina liv för att de förväntas följa traditionerna.

Filmen är ett återhållsamt kärleksdrama som inte direkt tar ut svängarna i romantiken. Istället handlar det bästa i filmen om ögonblicksbilderna från en för mig exotisk och främmande vardag, och det funkar bra för mig.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Äntligen fick jag möjlighet att se filmen När livet vänder efter det märkliga tekniska missödet för ett par veckor sedan som ledde till en oplanerad smygpremiär av Downton Abbey. Nu fick jag alltså min dos av frankofon diskbänksrealism.

Guillaume Senez har gjort en film om en man som heter Olivier. Han jobbar som gruppchef på ett enormt varulager och tar stort ansvar på arbetsplatsen som facklig företrädare. Hemmavid tar hans fru hand om deras båda barn och ser till att hemmet fungerar smidigt, fram till den dagen hon bara är borta. Olivier får då mer att tänka på än vad han klarar av. Han gör efterforskningar för att komma på vart frun har tagit vägen samtidigt som han måste få hemmet att fungera utan henne. Det blir mycket flingor att äta, och många långa tystnader i det förvirrade tomrum som frun lämnat efter sig, och Olivier lär känna sig själv mycket bättre i processen.

När livet vänder är en långsam och lugnt berättad historia. Grundgåtan varför frun försvann lämnas obesvarad, utan istället handlar allt om hur den oväntade situationen hanteras. Det finns även något positivt i det hela. De flesta människor i filmen är i grund botten gott folk som vill göra sitt bästa för att hjälpa andra även om de har begränsade möjligheter till det. Det gör att filmen för mig faktiskt kändes rätt upplyftande. Detta trots att jag många gånger funderade på varför Olivier irriterande ofta med bestämdhet verkar ta rätt konstiga beslut i sin saknad. Jag antar att den rimligaste förklaringen är att han är fransk.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.