Tillvaron är hård i Dublin i mitten av åttiotalet. Conors pappas arkitektkontor får inga som helst jobb och mamman kan bara arbeta deltid, och föräldrarna har dessutom svårt att dra jämnt med varandra. För att spara lite pengar måste därför Conor byta skola från privatskolan han går på till Synge Street Christian Brothers School. Det fungerar naturligtvis illa att komma in i den nya skolmiljön, med mobbare och en illvillig rektor. Conor får syn på en snygg tjej utanför skolan och försöker imponera på henne genom att påstå att han spelar i ett band och att han vill använda henne som modell i en rockvideo. Nu blir det bråttom att starta band för att ha något att visa upp för henne.
Det finns egentligen inget unikt i filmen Sing Street av John Carney, men det gör inget. Man blir glad av den, och det är huvudsaken. De traditionella aspekterna i en film om att växa upp och sprida sina vingar finns förstås med, fast kanske i något mer genomtänkta versioner än vanligt. Exempelvis får den härliga videon till Duran Durans Rio fungera som duk att projicera drömmarna om en annan tillvaro, och det passar alldeles utmärkt. Filmen är en charmig historia om kärlek och musik, och om åttiotalet. Man blir riktigt sugen på att vara tonåring igen och bilda band.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.