Jag har egentligen aldrig brytt mig om filmen Cinema Paradiso. Den kom när jag var tonåring och jag vet att den med tiden blivit en hyllad filmklassiker som i sin tur hyllar klassisk film, och den idén har liksom aldrig känts särskilt lockande för mig. Nu har jag i alla fall äntligen fått tillfälle att se Giuseppe Tornatores film så nu kan jag äntligen släppa mina förutfattade meningar om den.
I filmens inledning kommer Salvatore Di Vita hem till sin lägenhet en sen kväll. Hans sömniga älskarinna säger att hans mor, som han inte besökt på trettio år, ringt tidigare på dagen och att hon nämnde att en man som hette Alfredo gått bort. Det drar igång Salvatores minnen från barndomen och uppväxten strax efter andra världskriget i den sicilianska byn Giancaldo, där Alfredo var biografmaskinist och fungerade som en fadersfigur då Salvatores (Totòs) mor hade blivit krigsänka. Filmen följer därmed Totòs uppväxt tills dess han flyttar från byn, varvid man även får se hans återkomst trettio år senare med anledning av Alfredos begravning. Framför allt får man en inblick i kärleken till film. Det handlar alltså inte om inte kärleken till några speciella filmer utan till filmmediet som idé, och till biografen som en plats att mötas och att drömma sig bort.
Cinema Paradiso är en mycket rörande film, även om jag tycker att den spelar alldeles för mycket på nostalgikänslorna mot slutet, som jag tycker blev lite väl långrandigt. Filmen är dessutom fylld med en massa olika roliga filurer som bott i byn, och de flesta känns äkta och levande trots att de ibland liknar några slags karikatyrer av typiska byinvånare. Den har också en mycket syditaliensk känsla, med mycket, och högljutt, pladdrande med alla känslorna hela tiden i full galopp. Allt görs med full passion. Mina förväntningar inför filmen infriades därmed, det vill säga jag fick en film fylld av nostalgi och passion. Jag fick också i mig så mycket mer genom filmen, så jag är nöjd med att jag nu har fått se den.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.