The Rite of the Christmas Dance
Irregularities from above
Cicada is an insect working long hours in a large gray office building. His co-workers are hostile and do not appreciate him and the work he has performed for sevteen years. Life for him is hard.
Shaun Tan has created a special picture book. The art combines with the almost-haiku texts to convey the feeling of being underappreciated and not fitting into the general pattern of things.
I like it.
Ett lik grävs 2012 upp i den lilla kuststaden Oosterby, och det identifieras som den man hade trott bränt ner ett pensionat 1991. Flera personer omkom i den branden, och samtliga av dem hade varit medlemmar i “de vänsterhäntas förening” som hade existerat i staden under 1960-talet. Det är förstås en smula irriterande att den som ansetts varit gärningsman ett par decennier senare i stället visar sig vara ännu ett av brottsoffren, så därför dammas den sedan länge pensionerade kommissarien Van Veeteren av för att få ett nytt försök att reda ut fallet. Vem och varför är frågor som söker svar, precis som brukligt är i deckare.
De vänsterhäntas förening är min första kontakt med Håkan Nessers deckarvärld, men det är tydligt att den världen redan var väl befolkad med dugliga polisutredare, och inte minst tydligt utmejslade personligheter. Boken fungerar riktigt bra som fristående läsning för oss som inte har koll. Handlingen rör sig framåt i makligt tempo, och även om man som läsare har tillgång till mer information än vad någon av personerna har är det ändå lurigt att försöka reda ut vad som egentligen är händelsekedjan. Det är alltså en välkomponerad historia, men den känns också lite grann som om den går på rutin och mycket handlar om själva åldrandet. Det hela bakas ihop till en trivsam läsning, där lindrig spänning efterhand byggs upp efter mycket småpratande och halvfilosoferande, noga uppblandade med tupplurar.
Citizen science is the idea of having research conducted in organised form by non-professionals under the direction of scientific institutions. Some well-known examples of citizen science are found in astronomy and ornithology. In The Nation this philosophy has recently been extended into the realm of national security. Following the the Safety Bill that was initiated by The Party in 2012 the government of The Nation has received extended ability to observe the communication between its citizens in the name of national security. This has enabled the Orwell programme of surveillance, where Investigators have access to the communications of target persons and Advisors make recommendations for further actions. The similarities with citizen science is that the Investigators are just ordinary people from outside The Nation who look at the vast amounts of information and mark which data chunks that may be of interest. The Advisors, on the other hand, are professionals with experience and good contact with the legal authorities and they work with the provided data chunks. This system certainly ensures that not one single person gets too much power over the course of the investigations.
In Orwell: Keeping an Eye on You the player takes the role as a recently recruited Investigator. As a first case the player will have to look at a bomb that exploded at Freedom Plaza in central Bonton killing several citizens. A woman known to the police was seen at the scene and the player has to figure out whether she was involved in the terrorist attack.
The gameplay is straight-forward. It is just about using the Orwell interface to look at the data that are available and to decide what is relevant for the case at hand and what is not. It is fascinating to see how much of the interpretation of the available information depends on the context, meaning that the ordering of information has a big impact on the conclusions that are made. I liked the general idea of working with limited knowledge to understand a plot that is not straight-forward. The story itself makes sense, but it is only towards the end that I could see it so playing the game is like reading a good detective story with a possibility to make bad decisions which have effects on the outcome. Surprisingly for a detective story, Orwell: Keeping an Eye on You also had a good replayability value, at least for me. I really had to see if it was possible to choose the bits of information I transferred in such way to make the best possible outcome, for the people involved, and for the citizens of The Nation as whole…
Nisha lever ett rätt vanligt tonårsliv i Oslo där hon hänger med kompisarna och går på sena fester. Det balanserar hon med livet hemma i lägenheten med sin familj, som följer traditionerna från hemlandet Pakistan. Balansgången går minst sagt illa när hennes far kommer på henne med pojkvän på rummet. Som något slags straff förs hon mot sin vilja till faderns systers familj i Pakistan för att lära sig bete sig som folk. Hur skulle familjen annars kunna se sina vänner i ögonen efter hennes skamfulla beteende? Hur kan annars hedern återupprättas? Vad ska folk säga?
Historien i Vad ska folk säga bygger på regissören och manusförfattaren Iram Haqs egna upplevelser. Det ger filmen en ordentlig tyngd av trovärdighet, eftersom den annars skulle kunna upplevas som mycket svartvit. Tyvärr känns det som att många av mina fördomar om Pakistan infrias i den här filmen. Framför allt i det att hederstänkandet verkar gå ut över och vara viktigare än allt annat, och att det även utnyttjas för påtryckningar och utpressningsliknande övergrepp.
Filmen är mycket mörk och fylld av känslan av hopplöshet, och det känns hela tiden som att det bara går värre och värre hur man än gör. Man känner att det måste kunna gå att bryta upp mot traditionerna, i alla fall vill man det. Det är en stark film som gör mig arg över hur det kan fungera i världen.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.
Foxglove Summer is the fifth book in the series about Peter Grant, police constable in the Metropolitan Police and apprentice wizard with a special connection to certain rivers. It starts where the previous book in the series, Broken Homes, ended. Grant takes the chance to change the pace to and leave London and instead stay a while in Herefordshire where two young girls have disappeared. What then starts as a seemingly ordinary case of missing children then gets elements of an ordinary episode of Midsomer Murders mixed with the extraordinarities of the kind that the police work of Peter Grant usually belongs.
I think that Foxglove Summer is the best book so far in the Rivers of London series by Ben Aaronovitch. The story is told in a more focused way so that the different personalities of the people involved in the story get a much more prominent profile. Still, of course, the book is at heart a police procedurial with some supernatural elements, told in a relaxed fashion. It thus keeps my favourite elements from earlier books, while adding more focus into the story. It is still light-weight entertainment, but it is charming. And once again, the book ends in an unexpected way with many loose ends in the storyline, so I will have to continue following the series.
Sebastian fyller år, och firar det med tårta tillsammans hemma med mamma och pappa. Då ringer telefonen, och han får meddelandet att han tydligen fått jobbet som försäljare åt en läskedrycksfirma. Jobbet finns i staden Dorisburg, och där väntar ett hotellrum på honom, och han ska få mer information från en lokal kontaktperson. Det är i stort sett allt man har att hålla sig till i else Heart.Break(), åtminstone till att börja med, när man styr Sebastian runt i en främmande stad. Det visar sig att Dorisburg är fylld av hippa personer som fikar på dagarna och går på klubbar eller lägenhetsfester på kvällarna, men livet i staden verkar i stort vara ganska monotont, speciellt när man som Sebastian inte riktigt vet vad man egentligen har där att göra. Allt eftersom dagarna går börjar Sebastian allt mer beblanda sig med en liten grupp av programmeringsaktivister, och det är då som else Heart.Break() börjar bli riktigt intressant. Världen, eller i alla fall Dorisburg, visar sig vara programmerbar via språket SPRAK, och då menar jag ojektorienterat programmerbart in absurdum. I stort sett allt man kan interagera med kan också programmeras om, vilket gör soptunnor, dörrar, vattenkranar, kaffekoppar, säkringsdosor, cigarretter och hela resten av verkligheten så mycket intressantare, men det gör också att det blir så mycket tydligare att verkligheten kontrolleras av någon, eller något.
Spelets är till att börja med ett äventyrsspel av gammalt snitt där man går omkring och klickar på saker, plockar upp vad som verkar behövas och pratar med allt och alla man möter för att lista ut vad som är på gång. Det som till att börja med känns annorlunda är att man inte har någon koll på vad det egentligen är man ska göra. Man får vaga instruktioner, och med lite tur hittar man efter ett tag en undermålig karta över Dorisburg så att man i alla fall får ett hum om i vilken riktning man ska röra sig i. Det är först när programmerandet, eller snarare fulhackandet, kommer igång som spelets mål blir tydligare. Det gör inte så mycket att målet är vagt till att börja med, för då får man ordentlig tid till att gå på upptäcktsfärder i Dorisburg, som faktiskt känns som en ovanligt levande stad för att vara i ett spel. else Heart.Break() är också så pass snyggt att se på att upptäcktsfärderna inte känns så betungande, men det är lätt att gå vilse. Intrigen i spelet växer fram successivt och inte särskilt linjärt, vilket ofta gör att det känns som att man själv har kontroll på berättandet. Tyvärr hamnade i alla fall jag i ett läge där jag började upptäcka saker i vad som torde vara fel ordning när jag kunde göra spelets avslutningsmanöver (det stora hacket) långt innan jag hade någon anledning att göra den. Det berodde på att delar av historien bara rör sig framåt via drömsekvenser, och för att drömma krävs att man sover vilket inte är en absolut nödvändighet när man kan hacka hur uppiggande drycker är.
Spelet må vara en fascinerande bagatell, eller kanske bara en pretentiös samtidsanalys. Jag gillade i alla fall att spela det.