Två sistaårsstudenter, Theo och Kurt, på gymnasiet tar en dag 1956 tåget från hemstaden Stalinstadt, nuvarande Eisenhüttenstadt, i Östtyskland till Berlin för ett litet besök i väst. De smiter in på en bioföreställning och råkar då innan huvudfilmen få se en journalfilm om vad som något tidigare hänt i Budapest. De märker att berättarperspektivet i filmen inte motsvarar vad de själva hört från nyhetskällorna hemmavid på den östra sidan. När de berättar för klasskamraterna vad som hänt leder det hela till en spontan tyst minut i klassrummet som ett slags stöd för ungrarna. Det skulle de inte ha gjort i en statlig institution i ett efterrevolutionärt samhälle som präglas av paranoia inför eventuella kontrarevolutioner. Den lilla naiva protesten leder till utredningar från allt högre ort, och allt kraftfullare åtgärder från de styrande.
Det känns lite oväntat att filmen Den tysta revolutionen av Lars Kraume bygger på en händelse som hänt i verkligheten. Historien känns alltför filmisk för det. Den tar rätt god tid på sig att komma igång och känns till att börja med ganska tillrättalagd och prydlig. Efterhand blir den ändå allt mer obehaglig när den stora kommunistiska maktapparaten kommer igång och börjar jaga syndabockar. Det är inte heller särskilt lång tid efter kriget, så det finns en hel del öppna sår som aldrig läkt. Filmen i sig är ganska konventionell, men den är sevärd och välspelad. Märkligt nog håller sig filmskaparna ifrån att dra paralleller till samtiden, utan håller sig till mera allmängiltiga frågor såsom civilkurage och kollektivets ansvar gentemot individen. Det är faktiskt rätt skönt.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.