Första scenen utspelas på en stödgrupp för stammande, där gymnasisten Lila verkar vara den som har de största problemen. Nästa scen är någon slags nattlig inomhusdragracing mot betongvägg där Mo sitter bakom ratten, vilket bryts av med att han bakar makroner hemma i sin dubbeldäckarbuss. De båda huvudpersonerna träffas av en händelse och kärlek uppstår redan vid första ögonkastet, och de lider båda av utanförskap och trassliga relationer med sina respektive familjer. Mo hjälper till slut Lila att öppna upp sig så att hon ska kunna klara av sin muntliga studentexamen, men han bär själv på en skamfylld hemlighet: han kan inte läsa.
Grundintrigen i Sara Forestiers debutfilm M är väldigt tydlig. Hon har talsvårigheter och han har lässvårigheter, men de har varandra så det spelar ingen roll. Det blir på en gång lite banalt och rätt pretentiöst, så hur man upplever filmen beror rätt mycket på ens egen dagsform. Som jag kände det ikväll var filmen rätt sevärd med goda skådespelarinsatser och ett spännande anslag i berättandet. Men grundsituationen som uppstod i filmen kändes påfallande fransk, med en tjurig, missförstådd och aggressiv trettioåring som raggar upp en vän och begåvad gymnasist, och det gav i alla fall mig en lite unken eftersmak. Men eftersom Forestier inte bara regisserat filmen utan också skrivit manus och spelar huvudrollen får man förutsätta att i alla fall hon tycker att situationen känns bra och att mina smaklökar är alltför känsliga. Men makroner blev jag sugen på.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.