Norma

Omslag Norma

Normas mamma har dött. På vägen hem från begravningen dyker en för henne okänd man upp och presenterar sig som verkställande direktör Lambert. Han påstår sig ha känt Normas mamma och erbjuder sig att hjälpa till med “allt”, vad det nu innebär. Men vem är han egentligen och vad har han med Norma att göra? Varför klev Normas mamma ut framför ett tunnelbanetåg nära hemmet i Helsingfors, och varför hade hon de sista åren bytt karriär för att arbeta på en hårsalong? Det är frågor som Norma ställer sig. Som läsare vill man också veta vad som är så speciellt med Normas hår. Det verkar ha en egen vilja, och dessutom vara extremt livskraftigt.

Just hår är det som knyter ihop de flesta trådarna i handlingen i Sofi Oksanens Norma. Intrigen är rätt trasslig, och det som gör den extra svår att nysta upp är att ingen av de inblandade personerna har någon koll på den stora helheten, men alla vet mer än vad läsaren gör om detaljerna. Man får lov att lägga ett pussel utav de pussel som de lägger. Boken är alltså till viss mån en pusseldeckare till formen, men innehållet spretar mellan magisk realism och ganska krass samtidskritik, framför allt om exploatering av kvinnor.

Boken är både allvarlig och underhållande, och jag gillar när man inte riktigt vet varthän det barkar. En smula irriterande är det att översättningen känns lite slarvig gjord när texten i övrigt är så pass detaljerad, men trots det var det i stort ändå ofta lockande att snärja in sig i det ibland hårresande tovigt tilltrasslade händelseförloppet i Norma. Håret är den röda tråden.

Okänd soldat

Vissa böcker är så pass starka att det görs flera filmversioner av dem. Väinö Linnas Okänd soldat är ett fint exempel på det. För inte allt för länge sedan såg jag den första filmversionen från 1955 och nu har jag sett den senaste, som regisserats av Aku Louhimies.

Filmen känns påkostad, slipad och modern, men den har också fått sig tilldelat en del Hollywood-aktiga krigsfilmsklyschor som jag hade kunnat vara utan. Man vet liksom på förhand när någon soldat kommer att få en kula genom kroppen. Berättelsen följer en maskingevärspluton under finska fortsättningskriget. Jämfört med vad jag minns från boken och den gamla filmen känns det som att handlingen fokuserar mer på soldaten Rokka än tidigare, och då även på hans familj. En annan sak som markerats extra tydligt i filmen är att Finlands soldater kämpade på Hitlers sida i detta krig, men det spelar ju egentligen ingen roll för den enskilde soldaten.

Filmen är bra och jag är tacksam för att jag fick möjlighet att se den i dess originalversion. Annars har man i Sverige endast visat den så kallade internationella versionen som är hela 47 minuter kortare. En film som den här kräver lång tid för att verkligen fånga krigets rätta ansikte. Lång tid, mycket blod, många skott och ett otal explosioner, men filmen skildrar också längtan både tillbaka till en bättre tid och till hemmets frid. Man hamnar någonstans mitt emellan en romantiserad krigshjältehyllning och antikrigsmarkering, eller kanske bådadera, men det fungerar bra. Det blir en bra film av det hela.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Där vi en gång gått

Det serveras middag i den mycket fina Helsingfors-familjen Lilliehjelm när husan drabbas av plötsligt illamående. Som havande och ogift avskedas hon omedelbart på stående fot. Barnets far dyker upp och försöker hävda rätten till lön för den påbörjade månaden, men får inget gehör för det argumentet och måste ilsken lämna huset. Året är 1906, och den här inledningen sätter tonen i filmen Där vi en gång gått av Peter Lindholm som följer ett par familjer ur olika klasser under ett par decennier genom den våldsamma födelsen av nationen Finland, med inbördeskrig och klassmotsättningar djupa sprickor som fortfarande verkar sitta kvar djupt.

Filmen i sig är en omklippt version av en kortare TV-serie som i sin tur bygger på en bok av Kjell Westö. Den bakgrunden gör att filmen har påfallande många personer och berättelsetrådar som följs vilket gör att den ibland känns lite ofokuserad och plottrig. Det känns att historien som berättas är betydligt större än vad som får plats i en, trots allt, rätt lång film, och det är lite synd. Men den är välgjord och ämnet tål att tas upp upprepade gånger. Jag tycker också om att höra riktig finlandssvenska, så det är trevligt med en hel film på den dialekten. Tyvärr gjorde filmens rumphuggenhet att jag aldrig blev riktigt gripen trots en lång serie tragiska och dramatiska händelser.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Skönheten och odjuren

Mariam går på fest som ordnats av en förening på universitetet. Tyvärr har hennes klänning fått en reva så en kompis ordnar en annan, måhända något utmanande, klänning åt henne. Hon blir intresserad av en lite äldre kille, Youssef, som hänger vid dansgolvet och de går ut en liten sväng i natten. Filmen hoppar lite i tiden, och i nästa scen springer Mariam ensam på gatan, fullkomligt uppriven och närmast i panik med nedrufsat hår och utsmetat smink. Youssef jagar ifatt henne, och uppenbarligen har något fruktansvärt hänt, men vad? Han hjälper Mariam till ett sjukhus där de förklarar att hon har blivit våldtagen av ett par poliser, men receptionisten vägrar skriva in henne då hon saknar legitimation eftersom handväskan lämnats kvar i polisernas bil. Så inleds en lång natt i Tunis där Mariam och Youssef vandrar kring i en byråkratisk mardröm fylld av förnedringar och smärta för att försöka anmäla händelsen och förövarna.

Skönheten och odjuren, av Kaouther Ben Hania, är i grund och botten en väldigt enkel film, men också en mycket stark sådan. Jag känner mig allt argare och mera upprörd ju längre filmen skrider framåt. Det har lite att göra med den listiga berättartekniken att dela upp filmen i tydliga kapitel där man inte får rakt av veta vad som hänt mellan kapitlen. Det gör att själva grundhistorien, vad som egentligen har hänt, läggs fram gradvis så att man inte har klart för sig
Men ilskan har förstås mest att göra med situationen när de samhällsfunktioner som finns för att skydda människorna inte fungerar alls som de ska på grund av ovilja och ren illvilja hos de ansvariga. Det är ingen vacker bild man får av Tunisien. Det mest skrämmande kommer fram i slutet av filmen när man får veta att den bygger på en verklig händelse som skedde strax efter att den så kallade Arabiska våren hade inletts. En tid då man verkligen behövde kunna lita på rättsväsendet.

Det är en mycket bra film, men det känns så konstigt att uppskatta något som gjort mig så upprörd.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Livet efter dig

Han, Will, kommer från en löjligt förnäm familj och arbetar i London City med att tjäna pengar och ringa viktiga telefonsamtal. Hon, Lou, bor med sina vardagliga arbetslösa arbetarklassföräldrar i en sömnig liten småstad och arbetar på ett litet typiskt engelskt tehus iklädd färggranna kläder. Tehuset måste dock lägga ner sin verksamhet och Lou tvingas därför hitta ett nytt ställe att få in familjens enda inkomst. Will har det värre ändå då han har blivit så gott som helt förlamad efter en trafikolycka, och bor nu hemma hos sina föräldrars slottsnära herrgård och är bitter. Lou får jobbet som Wills personliga assistent, och snart börjar också känslor blanda sig in.

Ja, Livet efter dig av Thea Sharrock är en en rätt typisk romantisk komedi, och den bygger på boken med samma namn av Jojo Moyes. Känslorna mellan Lou och Will känns riktigt äkta, men inte så mycket annat med dem. De blir liksom mest klichéer istället. Han är mörk, bitter, har god klassisk smak och är extremt målinriktad och hon är sprallig, känslogrann, lätt vulgär och kompromissvillig. De tillsammans fångar så att säga in alla egenskaper man kan ha, och erbjuder därmed extra allt. Trots detta funkar filmen bra. Jag blir underhållen, filmens berättelse är fin och tårarna dyker upp i ögonvrån emellanåt. Precis som det ska vara i en duglig romantisk komedi.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.