Month: March 2018

Benighted

Cover Benighted

I have often wondered about some details in how lycanthropy works. On the surface it is simple: At full moon some individuals gain a somewhat more canine view of life. However, the full moon is a single moment in time for our whole planet and thus occurs simultaneously all over the world, which means that it can be at any local time including the middle of the day. Most stories, on the other hand, points out that it is the at the rise of the full moon that the metamorphosis occurs, but if the actual full moon took place in the early afternoon before the lycanthropy triggering moonrise it is clearly possible that the moon is less full at the end of this night than at the end of the previous night. In addition, there does not seem to be any need to actually see the moon to start changing so I wonder how important the moonrise could be. What would happen to a lycanthrope at the center of the Earth? Or in low-Earth orbit? Or at the surface of the moon?

Kim Whitefield does not discuss this in her book Benighted. Instead she describes a world very similar to our own, but where lycanthropy is the norm. This is a world where 99.6 % of the population turns furry and unaccountable every full moon night, and the rest are forced to work for DORLA (the Department for the Ongoing Regulation of Lycanthropic Activity) with the purpose to make sure that society will continue to function when the vast majority of its population has turned into beasts. In the centre of the story is Lola Galley who is a “bareback” (non-lycanthrope) working as a public defender, and her latest case is a man who bit off the hand of one of her colleagues during the last full moon which quite soon turns into a murder investigation and the uncovering of a bigger and bigger plot.

Whitfield has put a big effort in the world building in the book. There are detailed descriptions about how a world like this would function, but I am not convinced that it would be like it is described in the book. It doesn’t really feel like a sustainable sitation the way it is described. In addition, the main protagonist is a person I don’t like at all, combining the spirit of the Spanish inquisition with large amounts of self-pity. Furthermore, the book is wordier and slower than it needs to be.

However, Benighted is, despite its flaws, an interesting book. It makes an unusual twist on how prejudices may form a society, how the needs of the majority marginalise the minority, and how warewolves can organise a civilisation. I just wish there could be less torture involved.

Dröm vidare

Mirja muckar lyckligen från fängelset och plockas omedelbart upp av sina gamla kompisar i Alby som tänker dra till Montevideo. Men först måste de skaffa kosing, och planen är att därför råna en guldsmed. Mirja är inte direkt sugen på att följa den planen utan söker istället jobb på ett hotell, och håller sig undan från gamla gänget som tycker att hon sviker dem genom att tillbringa mer tid med sin lilla lillasyster och sin kol-sjuka mamma.

Det grundläggande temat i Dröm vidare av Rojda Sekersöz handlar om att försöka ändra vart man är på väg i livet trots enorm yttre press och förväntningar om vad man ska göra. Handlingen i sig är ganska sönderryckt, men filmen har istället ett par minnesvärda scener fyllda av någon slags svart humor. Mycket i filmen känns rätt grovt tillyxat vilket gör att i alla fall jag har svårt att ordentligt engagera mig i den, men det finns också en lekfullhet i anslaget som tilltalar mig, med många skarpa detaljer. Det är också roligt med en ny film där musiken är riktigt spännande. Men det jag känner att jag saknar är ett mänskligt djup hos filmens rollpersoner. Det verkar som om det bara är Mirja själv som inte är exakt vad fasaden säger. Jag tror att det är därför jag har så svårt att engagera mig i filmens handling.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Ouaga Girls

Ända sedan jag första gången på en världskarta såg namnet Ouagadougou djupt i det inre av Västafrika har jag varit fascinerad av själva ordet Ouagadougou. Däremot är jag tveksam till om jag någonsin sett några bilder från Burkina Fasos huvudstad, så det kändes därför rätt spännande för mig att se Theresa Traoré Dahlbergs dokumentärfilm Ouaga Girls.

Man får följa en grupp unga kvinnor som utbildar sig till bilmekaniker. De verkar inte vara särskilt intresserade av just det bilmekaniska, men å andra sidan är det väldigt nyttigt att överhuvud taget utbilda sig i någonting i ett land med skyhög arbetslöshet så de håller ut genom utbildningens kurser i franska, matematik, lackering och så vidare. De håller även ihop som grupp trots sina inbördes olikheter.

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i okommenterade dokumentärfilmer eftersom det ofta känns som att man bara tittar på utan att förstå sammanhanget. När jag ser Ouaga Girls lider jag av just den känslan. Någonstans i bakgrunden sker ett presidentval, som förmodligen kan vara det allra första demokratiska valet i landets historia. Det är inte heller riktigt klart varför just de här kvinnorna hamnat på skolan. Filmen är dock välgjord. Man kommer filmobjekten riktigt nära in på livet, och man inser att unga människor i Ouagadougou är som unga människor är överallt annars. Uttryckssätten skiljer sig åt, men känslorna är desamma.

Filmen är välgjord rent tekniskt med ett intressant ämne, men den känns lite lång. Och så skulle jag gärna vilja få någon slags uppföljning. Vad hände sen? Kanske skulle jag också ha behövt en introduktion innan filmen för att till fullo få i mig bakgrunden.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Beholder

Carl Stein har precis blivit utsedd av Myndigheterna till att vara vicevärd i ett flerfamiljshus. Han bor med sin familj i husets källarlägenhet och har av Myndigheterna fått till uppgift att hålla huset i gott skick både strukturellt och, inte minst, moraliskt. Det gäller alltså att se till att inga hyresgäster gör något som går emot de statligt bestämda direktiven, och det görs enklast genom att installera kameror i lägenheterna och genom att genomsöka rummen när hyresgästerna är annorstädes. Eftersom direktiven kan komma att ändras tämligen godtyckligt gäller det att ständigt uppdatera sig om hyresgästernas aktiviteter. Man bör också vara beredd att stå till tjänst närhelst telefonen ringer då Myndigheterna mycket väl kan ha något viktigt uppdrag som går före allt annat. Mitt i allt måste man också se till sin familjs väl, för inget är väl viktigare än familjen.

Visst låter det väl trevligt att arbeta inom systemet i en totalitär stat? I Beholder får man prova på att göra det, eller om man så vill kan man motarbeta systemet inifrån, eller varför inte utnyttja systemet till egen fördel. Historien som berättas påverkas av varje val man gör i spelet, och det är inte alltid självklart på vilket sätt.

Historien är väl genomtänkt, och spelet är mycket snyggt designat. Man riktigt känner hur hopplösheten sakta men säkert infinner sig när man spelar. I spelet måste man balansera mängden pengar man kan få ihop och vilket anseende man har i huset, för stora mängder pengar behövs för att hålla familjen hel och anseendet behövs för att hålla samman huset. Vissa bekymmer man drabbas av i spelet är mycket svåra att göra något åt då det är riktigt svårt att få ihop tillräckligt med pengar, och det är egentligen där som spelets stora svaghet ligger. För att kunna klara upp en del av problemen krävs att man i förväg vet att de ska ske, och det vet man om man redan har spelat en gång. Historien som berättas innehåller nämligen samma stolpar varje gång man spelar. Det gör också att spelet kan kännas lite tjatigt när man har spelat igenom det mer än ett par gånger. Spelet är lite för svårt att klara av tillfredsställande första gången man spelar igenom det eftersom man då inte riktigt vet hur spelet fungerar, och nästa gång man spelar vet man vad som kommer att hända så det är inte lika överraskande. Bortsett från det lilla kruxet är Beholder en trevlig bekantskap. Trevlig på ett grått, dystopiskt sätt.

Dolda tillgångar

Under 1960-talets första år var den stora rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen redan igång, och USA var de som släpade efter. Därför var NASA tvungna att utnyttja alla tillgängliga talanger för sina beräkningar, för det här var en tid då beräkningar skedde för hand av yrkesgruppen beräknare (computers). I Dolda tillgångar av Theodore Melfi får vi följa tre av dessa beräknare som får byta arbetsuupgifter. Det som utmärker dem är att de alla var mycket begåvade, men också att de var kvinnor, och svarta. Det sistnämnda var ganska viktigt i Virginia på den tiden, så de mötte allihopa motstånd av olika typ. Dels rent praktiskt då exempelvis det segregerade toalettsystemet bökar till det, men också strukturellt då möjligheterna att få goda jobb är starkt begränsade. Men med envishet och skicklighet går det att övervinna allt. Bland annat att skicka en amerikan ut till en omloppsbana.

Filmen berättar en autentisk historia, men trots all tydlig rasism som de tre hjältinnorna måste kämpa mot dagligen känns den ändå närmast gullig. Den lyckas faktiskt också fånga den härliga känslan när man står med en krita framför en ren svart tavla och precis ska till att köra igång räknandet. Den svenska undertexten famlar emellanåt i blindo bland tekniska och matematiska termer så pass att det blir irriterande, men det räcker ju då att inte läsa för att komma över det.

Filmen är välgjord och historien känns viktig och relevant med budskapet att någon måste vara först för att förändring ska kunna ske, men jag skulle gärna se att den också lyfte från den där förbenade gulligheten också.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.