Svante är en ung stockholmsman som jobbar i en skivbutik på dagarna och hänger med kompisar på lägenhetsfester på kvällarna. Året är 1973 och framtiden borde vara ljus, men inte för Svante. Hans hjärtfel blir bara värre och det finns inget som läkarna kan göra åt det. Av en händelse kliver han på ett blått tunnelbanetåg och ramlar plötsligt in i framtiden. Hans framtid, år 2016, men det är förstås lite svårt att förstå vad det är som händer för Svante, och för dem han kommer i kontakt med. Han upptäcker att det inte är några problem att fixa hjärtat år 2016, en enkel rutinoperation, men att byråkratin kan strula när körkortet gick ut för 37 år sedan, och man inte direkt ser ut som den 64-åring som personnumret antyder. Kanske kan man lösa problemet med lite lagom tidsresande?
Med tanka på hur svårt det är i praktiken att genomföra så finns det förhållandevis många filmer om tidsresor. Flykten till framtiden av Ulf Malmros och Jaana Fomin är en riktigt lyckad variant som känns fräsch i anslaget. Dåtiden känns sådär lagom nostalgisk med små väl valda detaljer för tidskänslan, och nutiden känns inte så rå och kall som man kunde ha väntat sig. Folk är helt enkelt som folk är mest, vissa saker blir bättre med tiden medan andra saker blir sämre. Själva resandet, med hjälp av tunnelbanan, genomförs på ett elegant sätt utan att man behöver fundera på hur det egentligen funkar.
Filmen är underhållande och charmigt godmodig, och handlingen innehåller en del knorrar och oväntade vändningar som gör att man vill veta hur det hela ska sluta. För slutar gör filmen.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.