Det fanns en tid då jänkarnas action-hjältar reste runt i hela världen för att explosivt tvinga fram frihet à la America och spränga bort kommunism med en vrålande one-liner nära till hands. Då var livet enkelt. Broforce tar mig tillbaka till den tiden. Spelet går ut på att med vapen redo slå ner allehanda terrorister, befria amerikanska kollegor från fångenskap samt att besegra de infernaliska bossarna, hissa amerikanska flaggan och flyga med helikoptern till nästa internationella oroshärd för att där fortsätta arbetet.
Om man spelar kampanjen till dess ände finner man att det faktiskt finns en slags berättelse i grunden som har en del små intressanta knorrar. Men varför ska man tänka på det, när man kan skjuta på allt och framför allt skjuta sönder allt? Man känner någon slags tillfredsställelse när man inte bara skjuter ihjäl ondingen och spränger hans hus, utan även jämnar platsens hela topografi med marken för att bereda plats för frihet.
I Broforce styr man en parodi av någon actionhjälte, till att börja med Rambro men allt eftersom man befriar fler kollegor låses andra (exempelvis Bro Hard, Bro Dredd, Brominator, Brobocop, osv) upp, och alla har lite olika specialiteter och särdrag. En liten trevlig extra krydda är att man inte kan välja vilken hjälte man får spela vid varje givet tillfälle, vilket gör att man måste variera angreppssättet vare sig man vill eller inte.
Spelet i sig är färgglatt och pixligt som sig bör för den rätta retrokänslan, och musiken är förstås också fylld av enerverande hårdrocksgitarrer. Det känns som att det är gjort mer av kärlek till en närmast utdöd genre än för att locka till några billiga skratt, i och med att själva spelet fungerar så pass bra. Det är ett trevlig sätt att slå ihjäl, spränga och bränna ner, lite tid man kan tänkas ha över.
