Snowden

Det är rätt ovanligt att se en filmad rak hyllning av en samtida hjälte, men det är just vad Oliver Stone har satt ihop i filmen Snowden. Det är ett närmast gammalmodigt hjälteporträtt av visselblåsaren Edward Snowden, och det bygger på två biografiska böcker men självklart tar sig Stone en del friheter för dramaturgins skull. Annars skulle ju spänningen i historien helt försvinna.

Filmen börjar med att Snowden har stämt träff i Hong Kong med de journalister han valt ut för att sprida informationen om USAs stora avlyssningsprogram. Samtidigt som han intervjuas och planerna för publiceringen görs upp berättas via återblickar hur han hamnat där han är. Hur han hamnar på CIA och NSA och mot sin vilja lyckas skapa ett fungerande system för massiv övervakning, och vad som leder till att han till slut får nog av hemligheterna och olagligheterna kring vad den amerikanska staten gör i säkerhetens namn. Till slut släpps nyheten och han blir för ett par dagar världens mest eftersökte man.

Stone har gjort så att filmen känns väldigt mycket som spelfilm och inte så mycket som dokumentär. Det är egentligen först precis mot slutet som jag blev påmind om verklighetsbakgrunden, vilken jag liksom hade glömt bort i hastigheten. Visserligen har massövervakningen uppmärksammats och stoppats(?), och Snowden har hyllats som den hjälte han är, men han sitter fortfarande fast i Moskva utan någon rimlig möjlighet att återvända hem till sitt älskade hemland. Jag misstänker att det var det illa valda användandet av Hollywood-storstjärnor i ett par biroller som fick filmen att tappa förankringen i verkligheten för mig. I övrigt är det en helt fungerande film.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.