Under brinnande världskrig sänks ett civilt skepp på Nordatlanten av en tysk ubåt. Ett litet antal passagerare och besättningsmän klarar sig från den akuta nöden och hamnar tillsammans i en liten livbåt. De försöker organisera ihop någon slags dräglig tillvaro ombord, men då kravlar en ur ubåtens besättning upp ur havet och rubbar ordningen.
Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om filmen Livbåt innan den dök upp på Kiruna filmstudio, trots att självaste Alfred Hitchcock har stått för regin och John Steinbeck för historien. Filmen är därmed förstås välgjord och välskriven, men den känns mer som en filmad teaterföreställning än en typisk spelfilm i och med att precis allt utspelar sig i den lilla livbåten. Även filmens pratighet bidrar till den känslan. Det blir sällan riktigt tyst ombord på båten. Någon verkar alltid vilja ha något att säga.
Filmen är ganska spännande att se. Man har svårt att lista ut vad som kommer att hända och hur de stackars skeppsbrutna löser problemen som dyker upp. Att medmänsklighet i krig är ett starkt tema i filmen är faktiskt också ganska spännande, med tanke på att filmen hade premiär 1944 när det nog måste ha varit ordentligt provocerande att resonera kring sådant. Filmen har åldrats ganska bra, bortsett från hur den ende svarte ombord tillåts vara, och är helt klart sevärd trots att den verkar ha blivit bortglömd.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.