Jag, Daniel Blake

I centrum för filmen Jag, Daniel Blake finns den milde änklingen Daniel Blake som är bortåt 60 år. Efter svåra hjärtproblem ordinerade hans läkare sjukskrivning från arbetet på sågen, men genom någon miss i systemet nekas han sjukpenning. Han är alltså för sjuk för att arbeta, men för frisk att få någon ersättning. Därför måste han ge sig in i den djupa brittiska byråkratin och måste anmäla sig som jobbsökande trots att han alltså, enligt läkare, inte kan arbeta. Som fullkomligt dator-oerfaren är dessutom de moderna datorcentrerade systemen för myndighetskontakter ett stort hinder. Han möter en ung ensamstående tvåbarnsmor under en av sina byråkratiska duster som också hamnat i systemets bakvatten, och de blir goda vänner. Kan det verkligen inte finnas någon utväg ur, eller mänsklighet i, socialförsäkringssystemet?

Ken Loach har åter igen gjort en typisk Ken Loach-film, och det känns så bra. Det känns som att filmen behövs för att belysa hur sårbar tillvaron kan vara i det moderna Storbritannien, eller i det moderna samhället i allmänhet, när systemet fallerar för en enskild människa. Det är alldeles för enkelt att hamna på fel sida om svältgränsen. Trots det svarta deprimerande ämnet finns en stor portion värme och en del humor i filmen, som är ett riktigt gott hantverk. Berättelsen i sig går rakt på sak och personerna i den känns riktiga, till stor del för att skådespelarna kommer helt rätt.

Filmen är trots sin lågmäldhet ordentligt kraftfull, klar och tydlig. Det är så skönt att för en gångs skull kunna känna sig arg av en film, i stället för på den.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Citizen Schein

Harry Schein var en man jag inte brydde mig så mycket om. Jag visste att han var rätt illa omtyckt av många, att han ansågs vara arrogant, manipulativ och makthungrig, men samtidigt också väldigt skarp. Vad jag inte vetat var varför han väckte så många känslor. Det hade jag hoppats få svar på när jag såg dokumentärfilmen Citizen Schein om hans liv so satts samman av Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan.

Hans liv inleds intressant nog närmast som en parallell till Otto i boken Och i Wienerwald står träden kvar jag läste för ett par somrar sedan. En barndom i ett judiskt överklasshem i Wien och sedan en flykt till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Till skillnad från Otto fungerar inte Harry Schein som dräng i Småland utan hamnar istället efter en tid i Stockholm. Han läser till kemiingenjör, blir sedan stenrik och så pass ekonomiskt oberoende att han kan göra vad han vill, vilket verka handla om film. Han finner sig en makalöst central roll i både kulturliv och i de socialdemokratiska kretsarna, men samtidigt också alla de fiender som gör att han till sist måste lämna rampljuset. Det låter ju lika osannolikt som ett filmmanus, och det är därför den här dokumentärfilmen fungerar utan att kännas alltför lång. Det finns massor av bilder och blandade filmsekvenser att ta till när historien berättas.

Nu vet jag betydligt mer om vad Harry Schein gjorde för något, men jag har också uppleva en hel del av sextio- och sjuttiotalens kulturpolitiska anda som jag nog haft en ganska vag känsla för. Det som filmen inte kunde visa upp var vad som fanns under fasaden, men det verkar även hans nära vänner också bara kunna spekulera i.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Det

Det är egentligen rätt märkligt att jag varken har läst Stephen Kings Det eller sett den gamla TV-versionen. Det var kanske också ganska bra, eftersom jag då inte hade några särskilda förväntningar när jag tittade på filmversionen. Jag visste förstås därför inte heller vad regissören Andy Muschietti skulle kunna fylla Det med, bara att det skulle vara skräckfyllt med en clown.

Derry är en stad i Maine där den vuxna befolkningen har en sex gånger större risk att dö i förtid än resten av USA, och barnen är ännu mera illa ute. Ett av barnen som försvinner är den lilla gossen Georgie som under omilda former dras ner i dagvattenbrunnen av den välbetandade clownen Pennywise. Storebror sörjer, men ägnar kommande sommarlov åt att leta efter spår efter honom tillsammans med sina vänner. Det hela utspelar sig på slutet av 1980-talet och gänget av vänner befinner sig stereotypt längst ner i tonårs-hierarkin. Tidsperioden märks även i ett antal citat från New Kids on the Block och att det cyklas omkring en hel del, men för övrigt känns det ganska tidlöst.

Det finns en del typiska sekvenser gjorda för att man ska hoppa till när man ser filmen, och en hel del clown-scener där Pennywise skrämmer barn med sina 890 skarpa tänder. Trots det upplevde jag det som mest obehagligt med en bruten arm, och det mest skrämmande var mobbningen från de lite äldre ungdomarna. Så här efterhand, när jag funderat lite mer, så känns det även riktigt obehagligt med den tydliga frånvaron av fungerande vuxenvärld. Det finns ju ingen vuxen som är något att ha, så barnen är helt utlämnade åt sig själva, och clownens godtycke.

Jag tycker filmen kändes rätt klyschig, och att den både lyckades vara lite för lång och lite för kortfattad. Det lite för mycket av skrämmande ljud och bilder i stökiga rum och för litet av personerna som är med. Det är ju så pass bra skådespelare med i Det så jag hade gärna sett att filmen lutat sig mera på dem än på skrämseleffekter.

Anna Karenina

Bokomslag Leo Tolstoj

När man talar om litterära klassiker brukar Leo Tolstojs Anna Karenina komma upp i diskussionerna. Nu när jag har tillbringat sommaren i 1870-talets Ryssland så kan jag med gott samvete själv tala mig varm för romanen. Den är verkligen bra.

I Anna Karenina berättas två huvudsakliga historier: furstinnan Anna Kareninas passionerade utomäktenskapliga affär med greve Vronskij och godsägaren Konstantin Levins djupa kärlek till furstinnan Kitty, men många andra historier vävs samman i romanen och mycket av samtidens politiska händelser blandas också in. Boken fungerar som en effektiv ögonblicksbild av det ryska samhället strax efter att livegenskapen hade upphört och nya impulser och trender från västra Europa börjat sippra in.

Redan från inledningsorden

Alla lyckliga familjer är lika varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.

sugs man in i berättelsen. Familjen som det syftas på är adelsfamiljen Oblonskij, där Dolly precis upptäckt sin make Stivas affär med barnens guvernant. Stivas barndomsvän Levin tittar förbi för att diskutera sina planer att fria till Kitty, Dollys syster, men får reda på att greve Vronskij också är intresserad av Kitty. Vid själva frieriet tackar Kitty nej då hon också har Vronskij i tankarna. Stivas syster, Anna Karenina, har kallats in för att medla i Oblonskijs familjetrassel, men hon råkar då möta Vronskij och ömsesidig passion uppstår. Och krossade hjärtan. Och det är bara början på berättelsen…

Bokens styrka är att den rakt upp och ner berättar sin historia. Det är inga stora dramatiska äventyr eller spänning, och varken symbolik eller allegorier tynger ned sidorna. Istället är det en noggrann beskrivning av det yttre och inre livet i det gamla ryska kejsardömet under en period av omfattande samhällsreformer. Detaljerna gör att jag som läsare, trots att jag alls är särskilt insatt i tidsperioden, förstår hur personerna i handlingen resonerar. Vissa av situationerna som i boken är ohållbara är inga problem i nutida sammanhang, och vice versa, vilket gör texten ännu intressantare.

Trots att den översättning till svenska som jag läste är från 1926 kändes språket fräscht och hyfsat modernt. Jag behövde dock slå en hel del termer som rörde klädesplagg och hästvagnar för att till fullo hänga med. Jag behövde också, förstås, en fusklapp för att komma ihåg alla namn som dök upp. Det är bara små petitesser. Anna Karenina förtjänar sin plats bland litteraturens verkliga klassiker.