November 2016 – Page 3 – The Rite of the Christmas Dance

Mustang

Läsåret är över och sommarlovet börjar för fem systrar på den turkiska landsbygden. På vägen hem lattjar de runt i strandkanten tillsammans med några av byns pojkar, glada som man är på lovets första dag. När de kommer hem till mormor och morbror (de är föräldralösa) visar det sig att en granne sett dem leka på stranden med pojkarna och lämnat rapport om det. Flickorna har alltså skämt ut sig, och skämt ut familjen, och måste bestraffas. Hemmet blir alltmer likt ett fängelse, trädgårdsmurarna höjs, galler sätts för fönstren och telefon och dator göms undan. Nästa steg är att flickorna ska giftas bort en efter en, innan de hinner skämma ut familjen något mera. Hemmet blir en hustrufabrik där flickorna ska lära sig laga traditionell mat och att ta hand om ett hem på rätt sätt. Hur ska man reagera? Spela med eller revoltera?

Filmen Mustang av Deniz Gamze Ergüven är ett ganska långsamt drama där allting sakta men säker blir allt värre. Egentligen påminner grundhistorien mera om typiska skräckfilmer med gisslantagande och instängdhet, men här är det en annan form av maktlöshet när det är själva traditionerna man har emot sig. Till att börja med hade jag mycket svårt att skilja mellan flickorna, de bildade liksom en enhet, men allt eftersom filmen gick vidare blev deras personligheter tydligare.

Filmen känns väldigt välgjord, och framför allt den yngsta systern (Lale) spelar riktigt bra i sin trotsighet. Jag hade gärna varit utan hennes berättarröst som av någon anledning lagts på vid ett fåtal tillfällen, vilket bara känns krystat, men annars flyter handlingen på sakta men obevekligt mot det stora bråddjupet. Kanske lite för sakta för min smak, men det är möjligt att min begynnande förkylning och en alldeles för ambitiös middag strax innan filmen påverkade mitt omdöme i frågan.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.

Liv efter liv

Boken Liv efter liv av Kate Atkinson inleds i full fräs. På de två första första sidorna hinner nämligen bokens huvudperson Ursula Todd skjuta Hitler på ett kafé i München hösten 1930, för att sedan omedelbart dö när hon själv skjuts. De påföljande två sidorna skildrar hur Ursula föds lite utanför London en februarinatt 1910, för att sedan omedelbart dö på grund av att navelsträngen lindats runt hennes hals. Genom hela boken dör Ursula om och om igen, men trots det handlar den om hennes liv och om de små tillfälligheter i som gör att livet tar helt olika vändningar. I Ursulas liv finns det ett par flaskhalsar som verkar ha varit svåra att passera såsom själva födelseögonblicket, spanska sjukan-pandemin och blitzen, men de kunde också passeras så att i alla fall ett liv räcker långt.

Boken bygger på grundidén att tiden går runt, vilket övertydligt demonstreras då Ursula som en liten flicka ritar en teckning av Ouroboros, ormen som äter sin egen svans. Känslan är ganska lik den som man får när man spelar ett datorspel om och om igen för att se vilka effekter ens olika val har på hur det går. Det är även ett hyfsat vanligt tema i filmer och TV-serier. En vanlig frågeställning som dyker upp då är hur mycket man kan påverka historiens gång, och Ursula ser som sagt till att försöka ordna att Hitler aldrig kommer till makten. Det är i och för sig verkligen en klyscha, men den fungerar bra här.

När man läser Liv efter liv blir det lätt lite rörigt. Det är inte alldeles lätt att hålla isär de olika varianterna av Ursulas liv, så det trasslar ihop sig när man försöker komma ihåg vilka som lever eller är döda eller var Ursula bor någonstans och vilka hon umgås med. Det blir ibland lite tjatigt med de upprepningar som är ofrånkomliga, men det är i alla fall i regel ganska stor variation mellan de olika spåren så det blir inte alltför irriterande. Jag tyckte dock att läsningen blev lite ryckig då jag med jämna mellanrum måste rensa hjärnan. Språket är ledigt, trevligt och effektivt, men irriterande nog översätts, som alltför ofta, bluebells till blåklockor när det borde vara (Engelska) klockhyacinter. Det gör inte så mycket, eftersom beskrivningarna är så levande att det känns som om allt är på riktigt. Och det är alltid uppfriskande att tänka “tänk om…”.

10 Cloverfield Lane

Michelle packar ihop sina grejor och drar iväg med bil från sin pojkvän. Under nattens körning kraschar hon med bilen och tuppar av för att senare vakna upp i ett skyddsrum där en man säger sig ha räddat henne samtidigt som han insisterar att någon slags attack har skett så att luften utanför inte går att andas. Hon känner sig dock som en fånge och gör förstås därför ändå allt i sin makt för att komma därifrån, trots att hon inte har någon aning om vad som hänt.

10 Cloverfield Lane, regisserad av Dan Trachtenberg, är en film som egentligen bygger på en enda idé, men som drar den idén fullt ut. Den är spännande mest hela tiden, på ett kvavt och klaustrofobisk sätt. Det är en förvånansvärt skickligt ihopsatt historia och det mesta i filmen känns välgjort. Inte minst skådespelarinsatserna gör att de få rollpersonerna i filmen känns trovärdiga. Även om den instängda situationen kan kännas lite krystad så känns det som om det är verkliga personer som hamnat i den.

Jag gillade filmen, både idén och utförandet, men jag börjar nu undra om det bara är riktigt obehagliga människor som bygger skyddsrum för att vara beredda på katastrofen. Det känns i varje fall som om det alltid är så i filmens värld.

Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.