André är en entreprenör, men är tyvärr inte särskilt bra på det. Han verkar vara skyldig pengar till större delen av Paris invånare. Det har gått så långt att han hotas till livet av en storbov om han inte betalar tillbaka innan midnatt. Varken den lokala polisen eller den amerikanska ambassaden är villiga att hjälpa honom ur situationen, så i ren desperation ställer han sig på kanten av en av Seine-broarna för att ta sitt liv. Till hans stora överraskning är han inte ensam på bron, utan en blond långbent kvinna står där i samma ärende. När hon hoppar, hoppar han efter och drar upp henne ur vattnet. Hon visar sig heta Angela och erbjuder sig att rädda André ur hans minst sagt besvärliga situation. Hon visar sig ha oanade talanger.
Året efter mitt år i Frankrike spelades Angel-A in, och märkligt nog känns miljöerna därför märkligt bekanta för mig trots att jag knappt var i Paris och framför allt inte umgicks med den typen av folk som André är skyldig pengar. Man kan nog säga att Luc Besson, som filmens regissör, sett till att låta Paris ha huvudrollen. Filmen innehåller många snygga Paris-bilder och det upprepas med jämna mellanrum att Paris är vackert. Som grädde på moset är filmen svart-vit för att verkligen få till det vykortsmässiga, men också för att förhöja pretentionsfaktorn. Filmens grundhistoria är nämligen ordentligt sedelärande. Man får rakt ut veta hur man kan få ett bättre liv. Det handlar om att vara ärlig, både mot andra och mot sig själv.
Jag gillade filmen skarpt, trots att den emellanåt känns franskt babblig. Den har vackert foto, bra musik, gott skådespeleri och en berättelse med flera poänger jag uppskattade. Det är också skönt med filmer där berättelsen tar den tid den behöver, vilket i det här fallet inte är särskilt lång tid. Men framför allt är jag svag för filmer som trots ett ganska alldagligt anslag visar sig innehålla förvånansvärt stort djup.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.