En och en halv miljon minor grävdes ner längs den danska västkusten under den tyska ockupationen under andra världskriget för att stoppa en eventuell invasion från de allierade. Efter krigets slut måste minorna bort, och minröjningen skulle förstås genomföras av tyska soldater. Eftersom det i stort sett bara fanns unga pojkar kvar i tyska armén var det sådana som fick genomföra röjningen. Danskarna var efter ockupationen fyllda av hat mot tyskar, så barnminröjarna utsattes för kränkningar och svält som någon slags hämnd för allt. Många (var det hälften?) dog eller lemlästades under röjningen. Allt det här har varit fullkomligt okänt för mig, förmodligen för att det är ett mycket kontroversiellt och känsligt ämne i Danmark, och därmed lätt att hoppa över när historien skrivs. Filmen Under sanden av Martin Zandvliet handlar om den här historiska passagen.
Filmen har ett fantastiskt foto. De vidsträckta stränderna dränkta i ljus där de unga gossarna långsamt kryper fram och letar i sanden efter minor och närbilderna på smutsiga ärriga ansikten fyller duken filmen igenom. Det är spänning, eftersom man vet att ett enda misstag skulle betyda slutet. Men om man skrapar på ytan under fotot och den historiska relevansen så känns det som om filmens historia, själva berättelsen alltså, är synnerligen klichéartad. Jag kunde exempelvis räkna ut vilka av pojkarna som skulle dö och vilka som skulle överleva filmen, och mycket få av händelserna i filmen kändes oväntade.
Under sanden fyller mycket väl sin funktion att öppna ögonen för en aktivt glömd del av den danska efterkrigshistorien, men när berättelsen är så här förutsägbar räcker inte det för att göra den till en bra film.
Filmen sågs genom Kiruna filmstudio.