Month: August 2016

En svampbok är typiskt en bok man tar med sig ut i svampskogen för att med hjälp av schematiska teckningar hålla koll på vad det är för svampar man träffar på. Svampar i skog och mark av Bo Nylén är ingen typisk svampbok. Till att börja med väger den drygt ett och ett halvt kilo så man vill inte ha den i packningen på svampturen. Sedan är boken välfylld med texter om svampar i historiska och kulturella sammanhang, anekdoter, goda råd och en del recept. Följaktligen är boken en utmärkt inspirationskälla som man kan bläddra i hemmavid för att bli sugen på en svamptur. Boken innehåller också, förstås, utförliga artbeskrivningar av mer än 500 svamparter man kan tänkas möta, så den inbjuder till att man plockar med sig okända svampar hem för att i lugn och ro artbestämma dem i efterhand.

Artbeskrivningarna är skrivna på ett språk som fungerar för svamp-lekmän som jag, och dessutom finns det foton på alla svampar. De bästa matsvamparna finns på flera, närmast svamppornografiska, bilder. Bilderna gör att boken fungerar utmärkt som fotobok att bara sitta och bläddra i och titta på fina bilder, men då är det lite synd att just bilderna lider lite av att trycket inte gör dem riktigt rättvisa. Som vanligt är det också rätt svårt att i praktiken identifiera en helt okänd art på ett systematiskt sätt, men i och med att de farligt giftiga svamparna tydligt beskrivs så vet man i alla fall vilka utseenden man absolut ska hålla sig borta ifrån.

Svampar i skog och mark är med andra ord en både fin och användbar bok.

Jag lockas lätt av böcker med snygga omslag och pretentiösa titlar. Fri flykt framåt av den argentinske författaren César Aira uppfyller med lätthet de båda kraven, så suget att läsa boken fanns där från allra första början. Boken består av tre kortromaner (inte noveller) i blandade stilar.

Hur jag blev nunna är en självbiografisk historia där berättaren återger minnena från sexårsåldern av sin första kontakt med glass vilken inte alls var en sådan positiv upplevelse som pappan hade förväntat sig. Den tragiska händelseutvecklingen får följder som faktiskt följer med resten av livet.

I Varamo berättas om en byråkrat på låg nivå i Panama och om den märkliga följd av händelser som år 1923 leder till att han skriver en dikt, som trots att det är den enda dikt han överhuvud taget skriver under sitt liv blir en enastående framgång. El Canto del Niño Virgen räknas faktiskt till och med som den moderna centralamerikanska lyrikens mest banbrytande mästerverk.

Handlingen i Spöken utspelar sig under årets sista dag i och omkring en byggarbetsplats i Buenos Aires där konstruktionen av ett exklusivt flerfamiljshus pågår. Efter dagens arbete samlas ett antal chilenska gästarbetare på platsen för att fira in nyåret. På platsen håller också spöken till, och det är i kontakten mellan spökena och människorna som det mest intressanta sker.

Alla tre historierna är mycket oförutsägbara både om vad som kommer att hända och vilken form som själva berättelserna kommer att ta. Som läsare undrar man vart de egentligen är på väg. Aira lyckas med bedriften att klart och tydligt beskriva vad som kommer att hända även om man inte förstår det till att börja med och därför kan han ändå överraska mig som läsare när just detta sker. Han målar berättarmässigt in sig i hörn, men han njuter av det.

Att läsa historierna kräver dock koncentration. Jag kände att det var ovanligt svårt att hålla intresset uppe för att fortsätta läsa trots att det var det jag ville göra. Det blir helt enkelt ganska svårt att greppa den röda tråden under läsningen och att förstå vad som är betydelsefullt för historien och vad som är enbart nonsens. Det blir också rätt babbligt och ordrikt emellanåt. Dessutom får i alla fall jag en känsla av att Aira vill visa sig på styva linan i skrivandet istället för att bara låta berättelserna flöda fram. Han uppvisar dock obestridligen upp en stor berättarglädje.

Historierna i Fri flykt framåt är fyllda med intressanta tankar och vändningar, och de kommer från en synvinkel som jag inte är särskilt van med. Jag antar att det betyder att jag helt enkelt läser alltför få författare från Sydamerika.