Month: May 2016

Det händer att man får presentböcker som är väldigt tunna. Då vill man gärna att det ska kännas lite speciellt när man läser dem, så att de liksom inte slösas bort. Jag har exempelvis en gång läst en julklappsbok från pärm till pärm stående på ett tåg mellan Gävle och Arlanda, och det kändes inte rättvist mot boken som aldrig riktigt fick en chans. Därför har jag avvaktat med läsandet av födelsedagsboken Mannen som planterade träd av Jean Giono tills ett riktigt bra läsställe hittats. Nästan två månader tog det, men till sist fann jag en lämplig plats att läsa boken: En bänk i en rosenträdgård strax intill Alhambra i Granada, mitt i Andalusiens hjärta. Den läsplatsen rekommenderas varmt, det finns till och med en vattenkran intill där man kan släcka törsten om boken är för lång och kyla ned sitt huvud om boken är för svår. Ingetdera behövdes för Mannen som planterade träd.

Boken berättar om en ensam herde i de karga trakterna i norra Provence. Han ägnar sina dagar åt att plantera träd så att den en gång i tiden blomstrande trakten åter kan leva upp. När träden växer upp bildas nya skogar, nya bäckar fylls med vatten och nya invånare kommer till de tidigare övergivna byarna. Det är en hyllning till vad hårt och envetet osjälviskt arbete av en ensam människa kan åstadkomma och en källa till inspiration för att man själv ska hitta någonting som kan skapa glädje för många.

Som sagt, berättelsen är inspirerande. Texten är lätt att läsa, och det är lätt att förstå vad Giono vill säga med den. Det är tydligt att den från början är en tidningstext och därmed känns det som om den har verklighetsbakgrund, men som eftertexterna tydligt säger så har trädplanterarmannen Elzéard Bouffier aldrig existerat någon annanstans än i fantasin. Det känns lite synd, för visst vore världen en betydligt finare plats om en sådan människa verkligen hade funnits. Än är det förstås inte för sent att ändra på det.

Det är ibland ganska angenämt att komma in mitt i en bra TV-serie och försöka pussla ihop vad som har hänt och hur allt hänger ihop utifrån vad man får se. Det blir lite av ett detektivarbete att försöka sätta ihop en historia med hjälp av otillräcklig information. Man kan få samma effekt om man läser en boks kapitel i godtycklig ordning, förutsatt att boken inte bygger på att ha cliff-hangers i slutet på kapitlen. En liknande upplevelse har skotten Walter Moody när han den 27 januari 1866 kliver in i rökrummet på Crown Hotel i Hokitika på Nya Zeelands sydö. Han har sex timmar tidigare anlänt till staden för att pröva lyckan under den pågående guldruschen. Spridda i rökrummet finns en grupp på tolv män som inte ser ut att kunna ha någonting gemensamt, men det visar sig att de har samlats för att diskutera ett par märkliga händelser som skett den senaste tiden i och omkring staden: bland annat ett dödsfall, ett försvinnande, och ett eventuellt självmordsförök genom opiumöverdos. En komplicerad historia nystas så sakteliga upp, men vad har egentligen hänt, och varför verkar allting hänga ihop?

Eleanor Catton har med Himlakroppar skapad en rejäl tegelsten till roman som erbjuder en rätt trivsam läsning, även om jag fortfarande inte är helt på det klara med det exakta händelseförloppet mot slutet av historien (inte slutet av boken – den är inte kronologiskt berättad). Inledningsvis känns det som om det mest är en massa prat när de tolv männen sakta och motvilligt återger sina versioner av historien för Moody, men det bygger ändå upp en spänning som lockar till fortsatt läsning, där man tacksamt kan bläddra tillbaka till personregistret vid behov för att hålla koll på vem som är vad.

Bokens språk är både ledigt och målande, men ibland känns det som om översättningen kanske gick lite för fort när man får läsa en del i sammanhanget oväntade ord såsom lastbil istället för lastvagn, uthus istället för dass, och kemist i stället för apotekare. Man får lov att ha överseende med de småsakerna när boken är på över 1100 sidor. Det känns dessutom som om de astronomiska termerna sitter de de ska, och det är på ett sätt en ganska viktig del av boken. Det är nämligen så att var och en av de tolv männen motsvarar ett stjärntecken i djurkretsen, och att sju stycken ytterligare huvudpersoner i boken motsvarar de sju klassiska himlakropparna (därav bokens svenska titel). Varje kapitel i boken utspelar sig ett visst datum, och himlakropparnas positioner i djurcirkeln just det datumet ska då motsvara huvudpersonernas inbördes interaktioner. Dessutom har förstås personerna de personligheter som ska passa ihop med deras respektive stjärntecken eller himlakropp. Det spelar egentligen absolut ingen som helst roll för bokens handling, men eftersom varje kapitel inleds med en teckning av himlakropparnas ställning på natthimlen så känns det värt att nämnas här. Det skulle också kunna få boken att kännas pretentiös, eller fånigt nyandlig, men jag tycker att det helt enkelt ger en liten extra krydda och får boken att kännas lite annorlunda.