February 2016 – The Rite of the Christmas Dance

Containment: The Zombie Puzzler

Den lilla universitetsstaden Franklin har ett zombieproblem. Faktum är att Franklin har den största andelen zombier per capita i hela USA, och det ställer till en del problem i vardagslivet. Som tur är har stadens poliskår, tillsammans med militär, forskare, och gatubusar, organiserat ett hyfsat fungerande nätverk för att försöka mota zombie-Olle i grind.

Containment: The Zombie Puzzler är ett pusselspel där man ska ringa in grupper av zombier med hjälp av överlevare. Om en grupp av zombier exempelvis är helt inringad av militärer så dödas hela gruppen zombier och inringarna försvinner, samt förstärkningar tillkommer norrifrån. Man kan enkelt byta plats mellan vilka två överlevare som helst för att genomföra inringandet på bästa sätt, så att även poliserna, forskarna och gatubusarna kan dra sina inringarstrån till stacken. Zombieepidemin borde enkelt kunna stoppas om det inte vore för att zombiismen är så smittsam. Om man tänker för länge börjar zombierna äta på överlevarna och så småningom göra dem till nya zombier. Dessutom finns det tuffare zombier, ännu tuffare zombier, trollkarlszombier (eller månne zombietrollkarlar), och en uppsjö andra varianter av zombier som gör livet lite ruttnare i Franklin, men som samtidigt gör spelet mera utmanande. Ibland kan man ta hjälp av specialtrick, såsom till exempel krypskyttar, flygbombmattor eller molotovcocktails när det känns som om stadens invånare börjar förlora kampen, eller bara som strategiska inlägg i debatten.

Spelets grundidé är enkel, men det hindrar inte spelet från att vara riktigt trevligt. Pusslen är inte alltför svåra, och de känns tillräckligt varierade för att hålla intresset uppe genom hela spelkampanjen. Anslaget i spelet är dessutom riktigt charmigt med lagom doser av humor och musik som i alla fall höll min puls uppe. Efter ett tag började jag dock tröttna på en del av överlevarnas utrop som upprepades mycket fler gånger än vad deras skämt egentligen tålde. Jag hade ändå roligt när jag spelade Containment: The Zombie Puzzler, så det var egentligen bara en anmärkning för att i texten kunna visa att spelet inte är perfekt.

Hemkomsten

Det är kulturrevolution i Kina. Lu Yanshi har blivit stämplad som klassfiende och har suttit fängslad i ett decennium när han rymmmer ifrån fånglägret. Hans fru Feng Wanuy och dottern Dandan får stränga order från bostadskvarterets ordningspoliser att varje kontakt med rymlingen kommer att få rejäla påföljder. Dandan är för ung för att komma ihåg sin far, och är istället fostrad under den nya ideologin, så det blir ett laddat möte när fadern mot allt förnuft lyckats smyga sig hem. Lu Yanshu lämnar ett meddelande till sin fru att möta honom vid stationen, men dottern förråder honom och han fångas in framför ögonen på Feng Wanuy som traumatiseras svårt.

Upptakten på Zhang Yimous film Hemkomsten är dramatisk, med familjemedlemmar som ställs emot varandra och en stor outtalad rädsla för vad regimens nycker har för effekt på livet även i den lilla skalan. Huvuddelen av filmen utspelar sig några år senare när kulturrevolutionen är över och de politiska fångarna få komma hem igen. Det visar sig vara betydligt svårare för Lu Yanshu att komma hem än vad det borde vara. Spåren av svek och misstro och annat ont sitter kvar i en sargad själ.

Filmen är mycket sorglig, men också mycket vacker. Ett stillsamt tempo och mycket återhållsamhet råder över större delen av filmen, men jag kände att den emellanåt drog åt det överdrivet sentimentala hållet. Synnerligen bra skådespelare i huvudrollerna och ett utmärkt filmhantverk även i övrigt dämpade än de känslorna. Och slutscenen är rent av lysande.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt

Huvudpersonen i Katarina Bivalds Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt heter Anette Grankvist. Hon är 38 år och, sedan hennes dotter Emma flyttat till Karlskrona för högskolestudier i fysisk planering, ensam i hyresrätten i Skogahammar. Utan dottern blir det alldeles för mycket tid att fylla efter arbetsdagarna i kassan på Mat-Extra, så hon anmäler sig till körskolan för att ta motorcykelkörkort och blir meddragen att leda projektaktiviteterna kring den årliga Skogahammardagen som ingen egentligen har brytt sig om på åtskilliga år. Med en något oväntad romans, och en allt mer edement mor, så blir det kanske lite för mycket att fylla tiden med. Är det frihet och äventyr hon söker, eller är det ansvar och lugn?

Om jag jämför mitt eget liv med Anettes så känner jag mig rätt misslyckad. Jag är tre år äldre och är utan barn. Å andra sidan har jag i alla fall, till skillnad från Anette rört mig en hel del runt i världen, så jag kan kanske räkna in frihets- och äventyrspoäng. Hon verkar i alla fall vara en trevlig kvinna att umgås med, även om hon röker alldeles för mycket.

Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt är en småtrevlig bok med mycket värme. Personerna i berättelsen är alldeles vanliga människor, även om många av dem har försetts med närmast parodiska personligheter vilket passar alldeles utmärkt eftersom texten är skriven helt och hållet ur Anettes synvinkel. Det är förvånansvärt lätt att förstå hur hon resonerar även när det leder snett. Trots att handlingen på några ställen går på tomgång så såg den stilla, men ändå lätt absurda, humorn till att hålla mitt intresse igång utan att det egentligen känns segt någon gång.

Nu ska jag ta mig an min egen fyrtioårskris!

Tomb Raider

Jag har inget emot action-äventyrsspel och jag gillar miljöer med skatter och spår av tidigare civilisationer där man får klättra omkring på bergssidor, och smyga i ruiner. Jag älskar den i mångas ögon rätt ruttna TV-serien Kultjägarna. Därför är det märkligt att jag fram tills nu aldrig överhuvudtaget har spelat något Tomb Raider-spel. Det har jag numera rått bot på genom att spela det nionde(?) spelet i serien, vilket fått det ganska fantasilösa namnet Tomb Raider.

Anledningen till namnet är att spelet är en nystart på serien. Lara Croft, en ung arkeologistudent, deltar på sin första expedition med målet att hitta det försvunna kungadömet Yamatai. Med hjälp av skeppet Endurance och dess besättning av stereotyper far expeditionen efter Laras förslag in i Drakens triangel öster om Japan, men en plötslig storm slår sönder båten och expeditionen strandsätts på en enslig ö. Det visar sig rätt snart att ön inte är obebodd eftersom det finns färska djuroffer och tända levande ljus och där. Mycket riktigt träffar man i sinom tid på en stor mängd soldater och en obehaglig religiös kult, och ön visar sig dölja en stor hemlighet.

Handlingen är precis lagom invecklad för att hålla intresset uppe, striderna är lagom svåra för att inte göra mig frustrerad, och problemen man behöver lösa är lagom svåra så att de varken känns elementära eller obegripliga. Tomb Raider är helt enkelt ett mycket väl avvägt spel. Det ser dessutom bra ut, låter bra och styrningen fungerar bra. Det som gör att spelet skevar en hel del är kontrasten mellan hur Lara Crofts inre karaktäriseras och de handlingar som spelet kräver att hon måste göra. Att hon som synnerligen arkeologiintresserad med gott samvete kan riva, spränga och bränna sensationella historiska miljöer för att komma åt skatter är däremot fullkomligt normalt för genren.

Förmodligen kommer jag att göra fler besök i Lara Crofts värld efter det här. Det finns ju många fler hemligheter att avslöja, fler skatter att samla in och fler elakingar som inte vill ha henne där.

Okänd soldat

Någon gång när jag gick på högstadiet delade min svenskafröken ut böcker till alla klassen. Hon hade valt ut olika böcker som hon tyckte skulle passa var och en av oss och vi hade väl någon månad på oss att läsa ut boken vi fått. Jag fick Väinö Linnas Okänd soldat i handen – en bok som var alldeles för tjock för att kännas lockande och till råga på allt försedd med ett tråkigt omslag. Den visade sig dock bli en av de allra största läsupplevelser jag haft, så jag får lov att tacka Margareta för den. Nu, mer än 25 år senare har jag sett en filmversion av Edvin Laine från 1955, bara något år efter att boken kom ut.

I Okänd soldat följer man en maskingevärspluton under finska fortsättningskriget. Det är allt. Mer behövs inte. Kriget är någonting stort och grymt och vansinnigt, och ingenting man egentligen kan göra något åt som soldat eftersom alla stora beslut tas någon annanstans. Det finns enorma mängder hjältemod även i det lilla.

Det visade sig att min upplevelse av filmen faktiskt var förvånansvärt lik den jag hade av boken. Det var inte bara det att många personer i filmen var mycket lika mina inre bilder av dem, utan även det faktum att det första ytliga intrycket var dåligt. Överföringen av filmen till digitalt format var inte särskilt bra med grynig och ojämn bildkvalitet, som inte vann på att visas på fullstor duk, och riktigt dåligt ljud. Men det glömdes fort bort med den mäktiga inledningen med långsam marsch över myrmark och begravning av en stupad soldat, allt till tonerna av Sibelius Finlandia. Det kändes nästan som om musiken faktiskt var direkt skriven för filmen, och fortsättningskriget kan nog bara göras rättvisa med svartvitt foto. Plötsligt hade tre timmar gått, och jag hade fått mig en utmärkt filmkväll.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Trainwreck

New York-bruttan Amy lever efter mottot “monogami är orealistiskt”, vilket är en fras som hennes far lärde henne redan när hon var en liten flicka. Det gör förstås att hennes kärleksliv består av en lång serie mycket kortvariga relationer, eller vad man nu ska kalla det när de inte ens varar en hel natt. Hon jobbar på S’Nuff, som är ett slags kolorerat magasin för män med reportage bland annat om hur man bäst onanerar på jobbet utan att upptäckas. Hon skickas iväg för att intervjua en känd idrottsläkare och det börjar uppstå känslor mellan henne och honom, vilket gör henne förvirrad. Hon vet ju inte hur man är romantisk.

Trainwreck, regisserad av Judd Apatow, är vulgär, listig, smart och irriterande. På ytan är den en romantisk komedi med blandade kändisar som spelar sig själva, eller parodier på sig själva, men filmen innehåller också ett oväntat stort mörker. Amy är ovanligt trasig som huvudperson i en romantisk komedi i den meningen att hon inte har någon som helst tro på att hon kan vara lycklig. Mycket i dialogen är klyftigt och så pass rappt att inte översättningen hänger med med riktigt alla gånger, men det är så störande att det ska vara så förbaskat New Yorkigt, med en stor drös självfixerade och ytliga puckon som säger allt det smarta. Filmen är dessutom alldeles för lång med tanke på att dess intrig, under allt det vassa och vulgära, egentligen är mycket ordinär. Det bränner aldrig till riktigt, och jag är rädd att jag kommer att ha glömt det mesta av filmen redan om ett par dagar trots att jag skrattade gott på många ställen.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.