Month: December 2015

Den sjunde filmen om den där galaxen långt långt bort där ett stjärnornas krig utspelar sig har fått namnet Star Wars: The Force Awakens när den visas i Sverige. Frånvaron av en ordentlig svensk titel är nog det största felet med filmen i mina ögon, annars innehåller den en behaglig återgång till stilen från de första filmerna i serien utan att för den skull kännas gammal. Regissören JJ Abrams har lyckats riktigt bra med att göra den Star Wars-film jag ville ha.

Det har gått ett trettiotal år sedan rebellerna förstörde den andra Dödsstjärnan i slaget vid Endor och Rymdimperiets kejsare fått på nöten av en nysnäll Darth Vader. Luke Skywalker, som i högsta grad var inblandad i de händelserna har försvunnit, och spillrorna av Rymdimperiet har organiserat om sig och kallar sig Första Ordningen under ledning av en som kallar sig Snoke och som har en mäktig hantlangare i Kylo Ren. En karta som visar vart Luke har gömt sig snokas fram, och alla är plötsligt på jakt efter den kartan. En skrotsamlare, med namnet Rey, och en avhoppad stormtruppare, som får namnet Finn, hamnar i händelsernas centrum, och som vanligt när “kraften”är inblandad så sker sammanträffanden efter sammanträffanden och flera gamla hjältar från förr dyker ånyo upp. Det är helt enkelt en lagom komplex saga.

Filmens tempo ligger rätt så att den varken känns utdragen eller onödigt stressad och miljöerna och scenografin är snygga utan att vara så överdrivna som de var i förra vändan av filmer i serien. Även action-sekvenserna är mer återhållsamma i effekter utan fokuserar mera på att det ska se realistiskt ut, om man nu kan tala om realism här. Att det finns en del träiga skådespelare och en lång radda klyschiga repliker har jag redan hunnit glömma när jag skriver det här. Jag uppskattade stort att Ren fick svåra samvetsbetänkligheter när han kände en ovälkommen dragning till den goda sidan.

Star Wars: The Force Awakens är inget mästerverk, men den är vad jag ville ha: en ordentlig grund av nytt material som nya historier kan spinnas vidare på.

En skogshuggare hittar en mycket liten flicka inuti ett bambuskott. Han tar upp henne i sin näve och bär henne hem för att ta hand om henne tillsammans med sin fru. Den lilla flickan växer snabbt upp och alla tycker om henne. En dag hittar skogshuggaren guld i en bambustam och bestämmer sig för att skaffa flickan en bostad i huvudstaden och se till att hon blir en riktigt fin dam. Hon får i staden namnet Kaguya, som betyder något i stil med “den skimrande”, och ganska snart börjar synnerligen förnäma friare cirkla runt huset, till och med kejsaren själv. Kaguya är dock inte intresserad. Någonstans djupt inom henne bär hon på en hemlighet som inte ens hon själv verkar fullt medveten om.

Sagan om prinsessan Kaguya av Isao Takahata bygger på en mycket gammal japansk folksaga. Den är så gammal, och den tidiga japanska är så främmande för mig, att jag inte riktigt förstår vad sagans sensmoral är, och det är inte särskilt enkelt för mig att gissa mig till vad som sågs som normalt och vad som skulle bedömas som uppseendeväckande beteende hos Kaguya.

Filmen är animerad på ett vackert men enkelt sätt vilket ger den en tidlös känsla. Historien innehåller både starka känslor och stort allvar, men berättandet byter trots det snabbt mellan lekfullhet och tillbaka till det strama. Allt för att spegla Kaguyas känslor. Det blir ett riktigt bra helhetsintryck. Filmen går ibland lite makligt framåt men det gör att berättelsen får ta den tid på sig som den behöver för att få historien tydlig.

Jag måste säga att Kaguyas hemlighet tog mig på sängen.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Att använda samma skådespelarensemble under tolv års filminspelning kan lätt verka som en gimmick, och jag är ju skeptisk till gimmickar. Boyhood är en film där regissören Richard Linklater har gjort just det. Tolv hela år!

Vi följer en Texas-pojkes uppväxt från sex års ålder till den första dagen på college. Mason är en trulig gosse med en lite äldre syster och en mamma som försöker göra sitt bästa, men som har rätt dåligt omdöme när hon väljer livskamrater. Det blir många samtal, och musik och mode förändras när åren går. Det blir helt enkelt en spännande effekt av att se skådespelarna åldras och byta utseende på riktigt. Det får också filmen att kännas på riktigt på ett sätt som annars bara dokumentärfilmer brukar kunna klara av.

Filmen går aldrig in på djupet i detaljerna. Ofta sker händelser utan någon förklarande bakgrund utan man får helt enkelt acceptera att det blev som det blev. Känslan blir lite som att att godtyckligt bläddra i ett fotoalbum med brottstycken av ett liv när man ser filmen, men efterhand kryper en känsla fram att valet av vad man får se egentligen är noggrant utfört. Det är mera likt hur man själv minns livet som en följd av händelser, men utan tydlig plan. Även personerna i filmen reagerar på det sättet mot slutet genom att uttrycka att de trodde livet skulle vara något mera och att ingen någonsin egentligen hittat någon mening med det.

Boyhood är en riktigt bra film trots att den börjar lite trevande, pågår i närapå tre timmar, är pretentiös och inte har någon egentlig historia att berätta. Filmen handlar om att leva, och det räcker.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.