Under körsbärsträden

Under körsbärsträden

Dorayaki är en slags japanska plättar med söt fyllning av bönpasta. Under körsbärsträden av Naomi Kawase kretsar kring denna maträtt. En något butter man arbetar i ett litet gatukök som gör dorayaki. En dag dyker en äldre kvinna upp där och ber att få arbeta där. Hon visar hur man gör fyllningen mycket godare än den färdiggjorda varianten som kocken tidigare använt. Det gör att att försäljningen går allt bättre. På gatuköket hänger också ofta en skolflicka som verkar vara lite utstött. De tre personerna öppnar efter hand upp sig allt mer för varandra, och en slags vänskap uppstår. Det visar sig finnas både mörka och sorgliga hemligheter i deras förflutna.

Filmen är stillsam med mycket utrymme för känslor. Den har (enligt uppgift) även fångat in typisk japansk vardag, som för mig förstås känns exotisk. Körsbärsträden i filmens svenska titel är också typiska. Dessutom fyller de den viktiga uppgiften att visa tidens gång på ett effektivt sätt. Få träd har så tydliga årstider som körsbärsträd. Körsbärsblommor är också en oerhört tydlig symbol för nystart.

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen, men när det väl skedde så var jag fast. Jag brydde mig verkligen om de tre huvudpersonerna, och filmens budskap är ett som jag kan hålla med om. Det finns trots allt en mening i tillvaron för alla.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Tjuvheder

Tjuvheder

Tjuvheder av Peter Grönlund handlar om gatulangaren Minna som för att inte förlora sin lägenhet lurar till sig pengar till hyran, men det hände för sent. Hon vräks från sin lägenhet, och i samband med det blir hon efterlyst för misshandel. Hon flyr, och kommer i kontakt med Katja som tar med henne till en husvagnsuppställningsplats där de kan bo relativt drägligt. Allt dåligt har dock en tendens att komma tillbaka efter ett tag, och så även i den här filmen.

Filmens Stockholm är grått och kallt. Det finns inte ett spår av solsken att hitta. Det är även kallt från samhällets sida, där de trevande försöken att hjälpa mest verkar ske för att det måste göras än för att faktiskt ge den enskilda människan hjälp. Det finns ändå ofta någon slags heder mellan människor som befinner sig i samma situation, och det är det som får folk att vilja komma vidare.

Filmen är bra. Man bryr sig verkligen om människorna i den. Alla personerna känns trovärdiga, som riktiga mångfacetterade individer med olika drivkrafter och goda och dåliga sidor. Jag kan inte avgöra om miljöerna som helhet är trovärdiga eftersom jag, som tur är, inte har någon som helst erfarenhet av dem. Filmen är inte upplyftande. Jag har svårt att se om det egentligen finns något hopp för folk som hamnat så här snett i tillvaron.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Fem trappor upp

Fem trappor upp

Kirunas årliga filmfestival (Arctic Light Filmfestival) har dragit igång igen. Därmed har jag en vecka att se fram emot fylld av filmer som jag kanske annars aldrig skulle ha sett. Fem trappor upp är en sådan film.

Ett äldre par har bort i samma mysiga och trivsamma lägenhet fem trappor upp i Brooklyn i över 40 år. Det enda felet med lägenheten är att det inte finns någon hiss i huset, vilket med deras stigande ålder blir ett allt större bekymmer. De ger sig därför in på bostadsmarknaden, både som säljare och som köpare, vilket leder till en virvlande dans bland mäklare och spekulanter.

Richard Loncraine har i Fem trappor upp gjort en typisk premiärfilm för en filmfestival. Den har ett brett anslag och kan nog inte reta någon. Filmen har en del välplanerade humoristiska poänger, men jag upplevde den tyvärr ändå som lite småtrist. Hantverksmässigt är det en utmärkt film, med skådespelare på utmärkt humör och tjusiga bilder, men som konstnärligt uttryck tycker jag att den var ganska ointressant. Känslan kan faktiskt liknas lite vid att bläddra i en mäklares lägenhetsbeskrivning. Jag vill egentligen tycka om filmen, men förmodligen har jag glömt det mesta från den redan om ett par dagar. Den borde helt enkelt varit bättre.

Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.

Mini Metro

Mini Metro

En av de djupaste konflikterna i det moderna samhället finns mellan stadsbyggnadskontoret och stadens kollektivtrafikplanerare. Bostadsområden och evenemangsanläggningar verkar kunna planeras helt utan någon tanke på att kunna transportera folkmassorna till rätt ställe. Mini Metro är ett spel som simulerar denna konflikt.

Spelet kan egentligen närmast beskrivas som en tunnelbanekartsimulator. Varje station är formad som en geometrisk figur. Vid varje station dyker det det upp prickar som vill resa till en station motsvarande deras egen form. En rund prick vill till en rund station, medan en triangulär prick vill resa till en triangel, osv. Då och då ploppar det upp en ny station på kartan som man bör koppla ihop med sitt linjenät på ett effektivt sätt. Det är här som den egentliga konflikten uppstår. Har stadsplaneraren ingen som helst framförhållning? Hur kan man lösa transporterna med ett begränsat antal linjer och tunnlar till sitt förfogande? Spelet pågår tills en station måste stängas på grund av överbelastning, och poängen man får motsvarar antalet passagerare som nått sin önskade destination fram till dess.

Den minimalistiska designen hos Mini Metro är en fröjd för ögon och öron. Gränssnittet är enkelt att jobba med, och det ser bra ut. Lite pling, lite plong, och en del duttar är vad man får höra när man spelar, men det räcker och passar ihop med resten av den strama formen på spelet. Lite märkligt är det då att det optimala linjenätet ofta inte är särskilt snyggt att se på, och ofta skulle vara helt odugligt i en verklig stad.

Spelet är småtrevligt att sitta och pyssla med någon kvart då och då, men det är inget som man kan bygga upp spelkvällar till. Det finns för närvarande elva städer som man kan vara linjeansvarig för – alla med sina egna speciella svårigheter i geografin, eller i vilka typer av extra utrustning man kan lägga till i sitt tunnelbanesystem. Det gör att det finns viss, men inte särskilt stor, variation i spelet. Ibland kan det kännas lite trist att hur bra man än är så kommer spelet alltid att sluta med överbelastning någonstans. Man kan så att säga aldrig “klara” spelet. Det är också det som skiljer känslan i Mini Metro från känslan av att lägga en patiens.

I slutändan är spelet ett utmärkt litet tidsfördriv som dessutom ser snyggt ut.