Michel gillar jazz. En lördag hittar han på en loppis en skiva han letat efter länge: “Me, myself, and I” som är klarinettisten Niel Youarts debutplatta. Han skyndar sig hem med sitt inköp så att han ska få lyssna på plattan i lugn och ro innan hans vän kommer på besök för att prata affärer. Men hans fru har något viktigt hon vill prata om, liksom hans älskarinna. Städerskan för oväsen, för att inte tala om de polska hantverkarna som han anlitat för att bygga om i lägenheten, och grannarna som organiserar ihop en husfest i grannsämjans tecken, och hans son som organiserar ett flyktingboende i huset. Då blir det inte mycket lugn och ro över till att spisa jazzplattan.
En lugn stund av Patrice Leconte är en oerhört fransk film. Det är mycket, mycket prat och högröstade livliga diskussioner och dessutom ett typiskt urval av stereotyper som hör hemma i en fars. Det blir faktiskt riktigt roligt när man, som i den här filmen, gör det hela fullt ut. Jag kan bara inte komma över känslan att jag har läst nästan samma historia med Kalle Anka, fast då ingick förstås inte älskarinnor.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.