Det är sent 1800-tal i Buffalo. Edith, dotter till en rik industrialist, har författardrömmar: Hon vill skriva spökhistorier. Det är ganska passande eftersom hon själv ser spöken. Redan när hon var flicka dök hennes nydöda mor upp och varnade henne för Crimson Peak. Sedan växer Edith upp, och hon varnas åter av sin döda mor för Crimson Peak. Hon träffar en stilig engelsk adelsman som har uppenbara baktankar med sitt uppvaktande av henne, gifter sig med honom och följer med honom och hans syster till det förfallna familjegodset i bistraste Cumberland. Den står på en röd kulle av röd lera som i folkmun kallas Crimson Peak.
Edith ser och hör spöken, men lyssnar alltså inte på dem.
Guillermo del Toro är mästerlig när det gäller att få ihop fantastiska effekter på film, och Crimson Peak är fylld av dem. Filmen känns också mycket påkostad med stora scener med mycket folk i kostym. Men under den tjusiga ytan finns det inte så mycket. Rollfigurerna är närmast parodiskt enkelspåriga och känns inte på något sätt som realistiska skildringar av människor. En intressant sak som slog mig är också att eftersom Edith inte bryr sig om varningarna så skulle filmens handling ha blivit exakt likadan även helt utan spöken, men utan spöken så hade det heller inte behövts några specialeffekter. Trots det utsökta filmhantverket tycker jag alltså att filmen i stort sett är rätt ointressant.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.