Tjuvheder av Peter Grönlund handlar om gatulangaren Minna som för att inte förlora sin lägenhet lurar till sig pengar till hyran, men det hände för sent. Hon vräks från sin lägenhet, och i samband med det blir hon efterlyst för misshandel. Hon flyr, och kommer i kontakt med Katja som tar med henne till en husvagnsuppställningsplats där de kan bo relativt drägligt. Allt dåligt har dock en tendens att komma tillbaka efter ett tag, och så även i den här filmen.
Filmens Stockholm är grått och kallt. Det finns inte ett spår av solsken att hitta. Det är även kallt från samhällets sida, där de trevande försöken att hjälpa mest verkar ske för att det måste göras än för att faktiskt ge den enskilda människan hjälp. Det finns ändå ofta någon slags heder mellan människor som befinner sig i samma situation, och det är det som får folk att vilja komma vidare.
Filmen är bra. Man bryr sig verkligen om människorna i den. Alla personerna känns trovärdiga, som riktiga mångfacetterade individer med olika drivkrafter och goda och dåliga sidor. Jag kan inte avgöra om miljöerna som helhet är trovärdiga eftersom jag, som tur är, inte har någon som helst erfarenhet av dem. Filmen är inte upplyftande. Jag har svårt att se om det egentligen finns något hopp för folk som hamnat så här snett i tillvaron.
Filmen sågs på Arctic Light Filmfestival, Kiruna.