September 2015 – The Rite of the Christmas Dance

Contraption Maker

En Rube Goldberg-maskin är en ytterst komplicerad mackapär som genom en lång rad invecklade manövrer utför något som i slutänden är ganska elementärt. Ett system av drev, hamsterhjul, propellrar, trampoliner, bowlingklot, rep och taljor skulle exempelvis kunna användas för att byta kanal på TVn. I spelet Contraption Maker får man möjligheten att konstruera egna Rube Goldberg-maskiner.

Själva spelet består, i skrivande stund, av 229 maskiner där någon eller några delar saknas för att de skall fungera som det är tänkt. Spelarens uppgift är förstås att fixa mojängen. Problemen blir efterhand allt klurigare, men tack vare att man kan försöka sig på dem i vilken ordning som helst så kan man i teorin rätt lätt hitta den nivå av långsökthet som passar. Om jag ska vara ärlig så blir ändå problemlösandet i Contraption Maker snabbt ganska tradigt. Man genomskådar efter ett tag hur problemen är uppbyggda, och trots att komplexiteten i manickerna ökar så blir inte själva svårigheterna så mycket klurigare.

Som tur är så finns det också möjlighet att på fri hand skapa egna konstruktioner som kan göras i princip hur komplicerade som helst. Dessa kan man ladda upp och låta hela världens hobbyuppfinnare beundra. Man kan också skapa egna problemkonstruktioner som, förstås, kan laddas upp. Det är den här friheten som gör spelet riktigt roligt, även om det inte är så mycket spel längre utan snarare ett interaktivt skissblock. Glada färger och tydlig grafik livar upp spelet (man kan ignorera den hopplöst muntra musiken) och det är lätt att förstå vad varje konstruktionsdetalj gör, så det är bara att sätta igång byggandet.

Det är kul att känna sig kreativ.

Aftershock

Det är egentligen bara en enda föreläsning jag minns från kursen i seismologi som jag läste i Uppsala en gång i tiden. Föreläsaren gick glatt igenom en lång lista av historiska jordbävningar och antalet dödade, och varför många eller få dog i just den jordbävningen. En modern jordbävning stack verkligen ut: Tangshan 1976. Dödstalet som var med på föreläsningen var 750 000, men de officiella siffrorna är knappt en tredjedel av det. Anledningen till att jordbävningen var så förödande var att alla dåliga faktorer samverkade. Jordbävningen var kraftig, hade epicentrum rakt under en miljonstad, kolbrytning hade pågått i området i hundratals år, marken bestod av mjuka alluvialbildningar, ingen tidigare jordbävningshistorik i området så husen var inte byggda för att klara skakningar, den skedde på natten så de flesta i staden låg hemma och sov, och den skedde mycket plötsligt. Usch.

Filmen Aftershock, regisserad av Feng Xiaogang, är ett drama som inleds med den stora jordbävningen. Li Yuanni bor med sin make och sina tvillingar, en pojke och en flicka, i en liten lägenhet is Tangshan. Li och hennes man är utanför huset när jordbävningen slår till. Maken dör, men barnen hittas vid liv under rasmassorna inklämda under en betongbalk. För att lyfta på balken måste den först ruckas på, och det kommer att klämma ihjäl ett av barnen. Li tvingas därför välja vilket av barnen som ska räddas och vilket som ska dö, och båda barnen hör hennes val. I filmen får vi följa 32 år av efterdyningar från det traumatiska valet.

Aftershock är verkligen ingen munter film; nästan rakt igenom hela filmen hade jag tårar på gång i ögonvrån. Men att vara gråtfärdig i drygt två timmar är lite för mycket för mig. Den lugubra stämningen skulle ha kunnat brytas av med lite andra toner emellanåt. Filmen är gripande, hjärtskärande och sorglig. Berättelsen utvecklar sig också på ett fängslande sätt allteftersom filmen fortskrider. På det hela taget gör det att jag tycker om filmen. Jag får bara hoppas att jag aldrig kommer att behöva göra ett liknande val.

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Inside Llewyn Davis

Det är tidigt 1960-tal och Llewyn Davis hankar sig fram som folkmusiksångare i ett vinterkallt Greenwich Village, New York. Han saknar bostad, så han sover på soffor hos bekanta i väntan på att slå igenom, men det är inte så lätt. Han var tidigare medlem i en stämsångande duo som var hyfsat kända bland entusiasterna i trakten men försöker nu att klara sig på egen hand. Han har spelat in en skiva med namnet Inside Llewyn Davis men hans manager är inte särskilt framåt med att sprida den. Vi får följa Llewyn Davis under en vecka av misslyckanden och besvär.

Filmen Inside Llewyn Davis är en dramakomedi, trots att förutsättningarna snarare borde dra den åt tragedihållet. Det beror på det ofta är så uppfriskande att se en film som bygger på en lång serie motgångar som radas upp. Bröderna Joel och Ethan Coen är regissörerna bakom filmen, och de har sett till att den hela tiden håller ett driv framåt. Det finns ändå alltid en anledning att gå vidare, att inte ge upp. Det är en attityd som jag uppskattar.

Ett viktigt element i filmen är förstås musiken – det hör ju till filmer som utspelas i musikermiljöer. Under T Bone Burnetts överinseende har filmen fyllts med sparsmakat instrumenterade stämningsfulla tidstypiska alster passar perfekt in i filmens atmosfär och till tidsperioden som gestaltas.

Detta gör naturligtvis att jag gillar filmen riktigt mycket, men det känns ändå som om det är något jag missat i den. Kan det finnas anspelningar, syftningar, paralleller och sådant som jag inte förstått, eller är det bara en rak historia. Jag vet inte om jag ska övertolka allt som sker i handlingen, och även bredvid densamma, eller om filmen bara narras med mig. Det är kattens namn som sått dessa tankar hos mig. En katt kan väl inte heta Ulysses utan anledning?

Filmen sågs via Kiruna filmstudio.

Vem har snott mitt land?

Man kan tycka att 12 år är ganska kort tid när det handlar om böcker, men Vem har snott mitt land? av Michael Moore känns redan efter ett dussin år förvånansvärt inaktuell. Det är givetvis en naturlig följd av att boken förstås var brännande aktuell när det begav sig.

Vem har snott mitt land? berör politik och storfinans i USA i allmänhet, och George W Bush i synnerhet, och det är inga positiva omdömen som ges. Patriot Act och Irak-kriget kritiseras också ordentligt, liksom presidentens olje- och vänskapsförhållanden med terrorfinansiärer. Moore ger också en del praktiska råd om hur man talar med sin konservative svåger för att få matfrid under familjemiddagarna, och hur man bäst ser till att Bush inte får en period till som president. Det är det sistnämnda som är huvudsyftet med boken. Det är tydligt att Moore verkligen vill att Amerika ska öppna ögonen för hur dålig Bush är för landet. Tyvärr så blev det fyra år till med Bush för de stackars jänkarna, så boken fyllde inte sitt syfte till slut.

Boken är skriven i en ledig satirisk stil, som tyvärr verkar ha blivit lite kantstött under översättningsprocessen. Ovanligt nog, för en bok i den här stilen, finns det en rejäl uppsättning referenser längst bak i boken så att man får se att de många konspirationsidéerna som dyker upp i texten går att kontrollera på egen hand. I dagens upplysta tillvaro kan man också via WikiLeaks se att mycket av det som antyds och spekuleras om i boken faktiskt också var på riktigt. Det är faktiskt rätt skrämmande.