Ju längre norrut man reser, desto färre människor möter man. Vart tar alla människor vägen när kylan tilltar och mörkret tar över? Dör de? Låser de in sig? Finns de?
Norrut åker man för att dö av Ida Linde inleds väldigt tvärt. Benjamin kliver in i Saras västerbottniska hem för att få sig en kopp kaffe. De har aldrig träffats förr men det hindrar dem inte från att ha först ha sex i skafferiet och sedan dra iväg med hans blå Volvo 240 för att skjuta ihjäl folk, liksom i förbigående. Boken bygger sedan vidare från den abrupta inledningen genom att man får serverat en serie berättelser där man får följa ett antal personer som på ett eller annat sätt påverkas av morden.
Linde beskriver livsödena med ett behagligt, ibland nästan vackert, språk och det är intressant att personbeskrivningarna trots exaktheten i språket är så märkvärdigt vaga. Man måste som läsare försöka pussla ihop personernas bakgrund med hjälp av ganska få ledtrådar, och man får ofta inte heller någon känsla av vart deras öden verkar bära dem. En del av personerna som nämns i förbigående på ett ställe i boken dyker upp senare, men inte alla. Det gemensamma för bokens invånare är alla är trasiga själar som lever osynliga liv, ofta med en känsla av hopplöshet och av att tillvaron inte blev som en gång utlovats. Det gör att hela bokupplevelsen blir till ett stort mörker.
Jag brukar uppskatta mörka historier, gärna där det börjar illa och sedan bara går utför, men Norrut åker man för att dö är faktiskt en alltför nattsvart bok för att jag riktigt skulle uppskatta den. Boken är definitivt bra, men den djupa svärtan gjorde att jag ofta inte kände någon lust att plocka upp den och läsa vidare. Egna svarta tankar dök upp oinbjudna, och även en känsla av att inte höra hemma här som utflyttad till Norrbottens inland.
Bokens titel passar perfekt.