Temple Grandin är en intressant person. Dels för att hon arbetar med boskapsdjurs välbefinnande inför slakt och dels för att hon har en framgångsrik akademisk karriär samtidigt som hon lever med autism.
Filmen om Temple Grandin bär hennes namn och är regisserad av Mick Jackson. Den inleds när hon plockas upp av sin faster inför att tillbringa sommaren innan college på hennes makes farm i Arizona, och rätt snabbt blir man klar över att inte tänker som andra. När de flesta tänker i ord så tänker hon i bilder, vilket också visas i filmen. En del av bilderna är riktigt dråpliga. Sedan får man följa henne under ett par år framåt, blandat med tillbakablickar från uppväxtåren, fram till dess hon etablerat sig som djurbeteendevetare. Tack vare en kärleksfull mor och en förstående naturvetenskapslärare så kan Temples envishet fokuseras till någonting bra. Man får också se hur svårt livet måste ha varit för en kvinna i Västern i slutet av 60-talet i en sådan macho-kultur som den runt boskapshantering, om hon dessutom är väldigt annorlunda.
Man skulle lätt kunna tro att filmens fokus är på autismen, och på hur Temple övervinner den och omgivningens fördomar för att slutligen bli framgångsrik, eftersom filmaffischen inbjuder till sådana tankar, men stor vikt ligger på hennes idéer om djurhantering och på hur hon forskade fram dem. Det är faktiskt den aspekten av filmen som jag tycker är intressantast i en även i övrigt sevärd film.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.