Eftersom jag såg både Hercules och Young Hercules när serierna gick på TV runt millenieskiftet så trodde jag att jag kände till historien om Herakles, men det har visat sig att jag hade fel. Tack vare Herakles, 2014 års upplaga av Chalmersspexet, så vet jag nu vad som egentligen hände.
Den utspelar sig i antikens Grekland, inte i 1990-talets Nya Zeeländska skogar. Kung Eurystheus i Knossos ville göra sin stad till världens främsta evenemangsstad, och för det krävs ett zoo av världsklass. Knossoszoo skulle fyllas av mytologiska djur, med hjälp av den kungliga slaven Herakles. När den trehövdade Kerberos skulle plockas upp ifrån dödsriket för att fylla den sista zooplatsen rörde det hela till sig med sång och dansnummer som följd, samt en del ordlekar.
Man kan se föreställnigen som ett gripande drama om hur en föräldralös man upplever sin rotlöshet i samhället och hur kraven från omvärlden att motsvara förväntningarna kan förstöra flera personers tillvaro på mer än ett plan. Man kan också se den som tre timmar lättare underhållning, vilket förmodligen var tanken med det hela.
Musiken, sången, dansen, texterna, ja allting motsvarade förväntningarna jag hade innan föreställningen. Men tyvärr inte mer än så – det blixtrade inte riktigt till. Det känns som om man i föreställningen satsade på säkra kort i poängerna, men jag hade nog hellre föredragit att det chansades lite mera. Det kan i och för sig bero på att min syn på Herakles stordåd nu för alltid har förvridits.