Rita är en utbildad frisör som harvar på i sin gamla fostermors frisersalong för hundar och drömmer sig bort genom att läsa romantiska småromaner, sådana där av harlequintyp. Fostermamman Edith är synnerligen krävande så Rita bestämmer sig för att ta sig en helg på en new age-herrgård för att “finna sig själv”. Där träffar hon Knut och tycke uppstår. Vad Rita inte vet är att Knut är kvällstidningsjournalist och att han har rest dit för att skriva en artikel om hur kursarrangörer blåser godtrogna kursdeltagare på pengar genom att sina aktiviteter. Det leder förstås till trassel.
Man kan av min beskrivning eventuellt ledas att tro att filmen Att göra en pudel är fånig. Det är den, men den har ändå en del poänger. Spänningen mellan Rita och Edith känns äkta tack vare finfina insatser av Eva Röse och Lena Nyman (hennes sista filmroll). Annars känns det som om kärleksgnistan mellan Knut och Rita inte riktigt finns på plats, och många av situationerna känns liksom felkonstruerade. Dessutom känns det lite slött av regissören (Anette Winblad von Walter) att i en scen som ska utspelas i Sundsvall inte på något sätt bry sig om att ens låtsas vara där genom att använda någon enkel exteriörbild. Allt känns som Söder, den där stadsdelen i Stockholm.
Det tragiska i filmen känns äkta, men resten känns krystat och det är fel för en film som utger sig för att vara en romantisk komedi. Filmen bygger alltför mycket på idén att man kan dubbeltolka uttrycket “att göra en pudel”, som var förhållandevis fräscht 2006 när filmen gavs ut men som nu känns ganska dammigt.
Filmen sågs via Kiruna filmstudio.